Race Report Långa Lugnet – om att slita och kämpa men inte ge upp

Jag körde ensam till Falun i lördags eftermiddag. Det kändes inte rätt att släpa med en ettåring i bilen i 30° värme och med trasig AC. Det var långt att köra men 6h gick ändå skapligt snabbt när man blandade tysta stunder av funderingar med musik skrikande ur högtalarna.
När jag kom fram vid 21-tiden och packat ur bilen i stugan jag hyrt gav jag mig ut på en kort sväng med cykeln i solnedgången för att trampa ur benen.

Det var en fantastiskt fin kväll på Lugnet i Falun

Jag vaknade av solen tidigt på söndagmorgonen, skönt men hade nog egentligen mått bra av lite mer sömn. Hämtade startkuvertet, åt frukost, packade bakfickorna och fixade det mesta med cykeln. När jag var klar var det en och en halv timme till start. Jag la mig och vilade lite, ringde Jonas och Alva och funderade på om jag hade glömt något. Kände mig inte så värst nervös men hade ändå en känsla av att det var bäst att hålla sig sysselsatt för att inte bli det.

Cyklade bort till startområdet igen, värmde upp lite i en backe för att inte vara helt stel, på Långa Lugnet är ju startbacken som det låter Direkt i starten. Träffade Helena, pratade några ord och begav mig sen till startfållan. Hade gott om tid och kände hur det bara blev varmare. Hade bara en 750ml vattenflaska och ingen langare så tänkte att jag måste komma ihåg att fylla flaskan på varje vätskekontroll. Och ta mig tid för det, för det kommer det vara värt!

Dags att ställa upp för start och tjejen jämte meddelade att hennes Garmin visade 28°, kl 10.00…
Starten gick och vi gav oss av upp för mördarbacken. Jag kände mig ganska stark men hamnade långt bak. Växlade sen med några tjejer de första kilometrarna men tappade dem när värmen slog till efter bara någon mil. Insåg att jag låg toksist och tappade liksom suget lite, det kändes redan kört!

Jag blev helt förstörd av den där värmen!. Kroppen skrek och huvudet var villrådigt, bryta eller kämpa – vila eller slita – njuta av sol och värme eller plågas av detsamma? Ja, jag har väldigt svårt att bryta, på gott och ont, så jag valde att kämpa, slita och plågas…
Och som jag slet.. i solen kändes det som att kroppen stektes och all energi försvann. Jag gav allt jag hade varje minut. Ibland gick det undan, ibland kändes det som att jag kunde gått snabbare.

Redan i mitten av första loopen insåg jag att herrarna snart skulle vara ikapp och för ett tag körde jag med fokus på att komma så långt som möjligt innan dess. Men det gick ju bara skjuta fram en begränsad tid och jag fick sen släppa om titt som tätt. Ledargruppen och andragruppen stannade jag och släppte förbi men sen försökte jag köra på och låta dem köra om bäst det gick om det inte var väldigt svårframkomligt och jag körde väldigt sakta. Många tackade och var trevliga och flera gav ett peppande ord i förbifarten! Verkligen värdefullt när man känner tårarna pressa av utmattning och besvikelse.

För ja, redan då var jag otroligt besviken på min urusla kropp och på min prestation. Jag ville bara skita i allt och ge upp. Så här i efterhand inser jag ju att det kanske hade viss påverkan att menscykel-appen visade PMS-varning på måndagen…
När vi väl kom fram till Lugnet för varvning var jag egentligen redo att bryta. Men så körde vi den där förbaskat roliga handbyggda stigen som jag rullat ner i lördags kväll och då kom det plötsligt lite energi och jag gav mig ut på andraloopen. Jag missade dock vätskestationen och det var himla dumt!

En pumpig bit av ”Gamla Mormor” på Lugnet.
En stennedfart, också den på ”Gamla Mormor”.

Ganska snart på andraloopen tog vattnet slut och jag var så trött och törstig att jag inte fick i mig några energibars och därmed ingen extra energi. Minns inte så mycket av loopen mer än att jag blev omkörd av ungefär hur många män som helst.. Och att jag kände igen mig på flera ställen vilket alltid känns lite skönt!

När vi kom in för varvning igen var jag helt slut men hade bestämt mig för att hade jag plågat mig så här länge så kan jag gott plåga mig de sista 16 kilometrarna också! Jag hade sett en tjej bryta efter en vurpa på första varvning och jag hade kört förbi Jessica Clarén (tror jag att det var) sittandes i gruset och glatt prata med några icke-tävlande och insett att det kanske är många som bryter. Så jag bestämde mig för att kriga vidare med ”förhoppningen” om att någon i min klass hade brutit så jag slapp komma sist. Då skulle det kännas lite mer värt det att slita så.

På väg upp för Mördarbacken. Jag har helt klart blekast hy i alla fall! Haha! / Foto: Eva Önnemar mtbfoto.se

Jag fick fyllt på vattenflaskan inför tredjeloopen som består av många små backar och av en hel del byggda stigar och är både jobbig och rolig! Jag gick (jodå, jag som älskar backar insåg min begränsning när energin var slut sen länge) i några av backarna och i en av dem fick jag mitt livs första krampkänning i cykelsammanhang. Höger insida/baksida lår var det som tyckte att det räckte men jag stannade till och stretchade kort och rullade sen nedför en backe med högerbenet hängandes avslappnat (nåväl, så pass det gick) så gick det snabbt över och jag kunde trampa vidare med viss extra uppmärksamhet för att det inte skulle komma tillbaka.

När jag närmade mig slutet på tredje loopen och där med målet så susade plötsligt en tjej i en annan klass om och jag hängde på. Låg tätt bakom genom det sista grävda partiet men orkade inte riktigt hänga med i hennes tempo över hästskon och upp i målet men fick en riktigt bra hare de där sista metrarna!

På slutet av Gamla Mormor / Foto: Eva Önnemar mtbfoto.se

Tiden, 4:16:43, är inte i närheten av vad jag hade föreställt mig. Jag trodde att jag skulle köra på något kortare tid än 2015 och det hade gett pallplats högst upp eller 2a.

Besvikelsen efter målgång var enorm. Jag var arg på vädret, arg på min uppladdning, arg på min träning, arg på cykeln. Ja, som sagt var det PMS-varnings-dag och i kombination med stor vätske- och energibrist var väl de tankarna inte så förvånande. Och självklart hade ingen i min klass brutit så jag kom toksist med 6min upp till nästa och 50 min till segrarinnan i Sportklass. Men så här efter att ha fått fundera lite så inser jag ju att det var dålig energi-uppladdning och framförallt dåligt intag av framförallt vatten men också energi under loppet.

Målet med att stå på pallen i alla långlopp är ju krossat men jag kämpar ändå vidare! Snart är det dags för Lida Loop i Stockholm, ett helt nytt lopp för min del!

Träffade Sara Öberg också lite snabbt innan hon skulle till prisutdelningen, hon körde skitbra och tog pallplats i Elit! Grymt bra jobbat!

 

Dags att tävlingsladda igen

Dagarna flyger iväg och det är mindre än en vecka kvar till nästa tävling!

På Långa Lugnet startar damernas tävlingsklasser 30 min innan herrarna och på Lida Loop 20 min innan. Det verkarvara de enda loppen i långloppscupen som kör separat damstart i år och det ska de ha stort cred för! Det är så mycket roligare att köra i egen damstart och det är verkligen värt det att behöva släppa förbi de män som hinner ifatt längs banan. Det blir också mycket schysstare tävling när man varken hindras av eller kan åka snålskjuts bakom männen.

Från Långa Lugnet 2015. /Foto: Harri Manni, Happyride.org

Men självklart betyder det också att det blir betydligt jobbigare! Det kommer inte komma ifatt några klungor art haka på så det gäller att hänga med de som blir efter starten. 

I skrivande stund är det 31 anmälda i damernas tävlingsklasser. Jag känner igen många av namnen och några ser jag verkligen fram emot att träffa igen!

Jag hoppas att jag ska få till en bra uppladdning den här gången. Vi åker till Småland på torsdag och sen därifrån direkt till Falun på lördag. Så förhoppningsvis blir det både bra matrutiner och en cykeltur i Långehäll!

Den gångna helgen blev det ingen träning alls om man inte räknar med att gå i högklackat en hel dag och att balansera runt på klippblock i långklänning!

Ser fram emot att snart trampa upp för den här kullen igen!

Det ser ut att hålla sig torrt i Falun i veckan och bli fint väder på lördag så jag kör nog med samma däck-setup som senast, Rocket Ron fram och Thunder Burt bak.

Tävlingsplanen 2017

Igår skrev jag ju om längtan efter vår och nummerlapp och hintade om årets kommande tävlingar. Idag tänkte jag presentera planen lite mer.

Tävlingssäsongen startar troligen i april med enduro på Vallåsen. Har inte helt bestämt mig om jag ska köra, vet ju att några av spåren är svåra men samtidigt att det är grymt kul! Funderar lite till och bestämmer mig lite senare, det är trots allt troligen det enda endurot jag kan köra i år.

I maj drar det igång på riktigt. Mjukstartar med GöteborgsGirotMTB som är ett lite lättare lopp på 47km i hemmaterrängen. Därefter är det Billingeracet och Långa Lugnet som båda ingår i långloppscupen och som jag båda har kört förut och har ganska höga förväntningar på. Billingeracet är lite längre medan Långa Lugnet har lite fler höjdmeter.

Långa Lugnet 2015 / Foto: Harri Manni

I juni börjar jag ev med Cykelrallarn som är ett point-to-point lopp med ganska få höjdmeter och ganska otekniskt. Därefter är det Lida Loop som jag troligen missar då Jonas tävlar den helgen. Samtidigt är det ett lopp i långloppscupen som jag verkligen vill köra så kanske försöker jag lösa det ändå.

I juli blir det cykling för hela slanten, Ränneslättsturen, Mörksuggejakten, Fjällturen och Engelbrektsuren och däromkring en planerad cykelsemester norrut. Ränneslätt, Mörksuggan och Engelbrektsturen ingår i långloppscupen. De är alla tre några av de minst kuperade loppen i cupen men det är bara Ränneslätt jag kört förut och den innehöll flera roliga tekniska partier! Fjällturen är ett lopp som jag verkligen ser fram emot! Har dock inte bestämt om jag ska köra 58km tävling eller 70km Ultra (motion). 70km fjällmiljö låter ju otroligt mysigt!

I augusti ser det ut att bara bli Finnmarksturen. Jag har inte kört den förut men det ser ut att vara många branta backar! En utmaning helt i min smak!

September har potential för en hel del tävlingar igen. Framförallt Bockstensturen och Västgötaloppet som är de sista två deltävlingarna i långloppscupen. Västgötaloppet har jag kört förut men Bockstensturen har jag aldrig kört men har verkligen velat flera gånger! Det är de två längsta loppen i cupen och samtidigt med en hel del höjdmetrar! I september är jag även lite sugen på att klämma in Bergslagsloppet men det finns gott om tid att fundera på det.

Västgötaloppet 2014

Kanske blir det även några XCO-tävlingar. Hade gärna kört XCM-SM men det går dagen innan Finnmarksturen så det känns som att det kan bli lite väl bra, men kanske, kanske.. Får väl se hur formen känns, måste ju köra i Elit i så fall..

Gamla racereports från mina tidigare starter finns här eller i menyn längst upp.

Långa Lugnet – Race Report

Det har gått några dagar nu och jag har tänkt en hel del på min prestation, vad kunde jag gjort bättre? Hur kom det sig att jag lyckades hålla undan för Anki hela vägen fram till de där sista svängarna innan målet?

I backen i starten kände jag mig ganska stark. Jonas och jag hade cyklat upp för den kvällen innan så jag hade lite koll på hur den såg ut och det var värt mycket.

Jag försökte hänga med veteranerna framför mig men märkte ganska tydligt hur jag cyklade om några och blev ifråncyklad av andra. Backar har verkligen en tendens att splittra klungan när det är olika starka cyklister.

Foto: Harri Manni / HappyMTB.org
Foto: Harri Manni / HappyMTB.org

Väl uppe för backen var jag ganska säker på att jag låg först i sportklassen och försökte hänga på framförvarande men insåg på platten att det gick lite för fort för mig. Ganska snart kom en trio bestående av en en D30, en D40 och Rebecka från Punchrullen (Ja, klubben heter Velocipedklubben Punchrullen) i DSport ifatt. De körde om och jag hängde på. Klarade hänga med en bit men när banan följde en grusväg som gick rejält upp och ner så tappade jag dem i varje nedförsbacke när jag trampade ur min 30-klinga. Jag kom ifatt något uppförs men de var mycket snabbare nerför och på platten hade jag inte en chans att ta igen något. Glappet blev större och större och till slut insåg jag att jag inte skulle orka ta mig i fatt. Vi hade bara kommit några km och jag kände att det kunde vara bra att ha lite energi kvar till de övriga 60km så jag släppte.

Jag körde ensam ganska länge innan nästa trio kom ifatt, Anna från Ck Sundet (tror jag) och Anki och Lisa från OK Tyr. De låg bakom ganska länge sen. Jag hängde av dem uppförs men de kom ifatt nerförs. Ibland när jag sneglade bakåt var de borta men så plötsligt var de ifatt igen.

Foto: Harri Manni / HappyMTB.org
Foto: Harri Manni / HappyMTB.org

När vi gav oss ut på andra loopen hade jag bara Anki kvar bakom. Hon hängde på ganska bra men i backarna i början av andra loopen lyckades jag hänga av henne igen. Jag trampade på, tänkte att vi kommit halvvägs (vilket vi inte alls hade, men mentalt så kändes det bra att tänka det) och försökte att cykla snabbt även på de lite mer tekniska stigarna med mycket sten.

Jag kämpade mig igenom andraloopen. Det började kännas tungt men jag intalade mig själv att det nästan var klart, andra och tredje loopen var ju jättekorta (18 resp 16km mot första loopens 28).

In för varvning och ut på sista loopen. Jag minns faktiskt inga detaljer från början av sista loopen men på slutet var det en hel del breda gräsvägar med ett smalt uppkört spår. Jag skymtade Anki bakom igen. Försökte kräma ut lite till i backarna men benen hade blivit sämre på att svara. Så hör jag motorcyklarna. Efter en stund susade de förbi och strax därefter Calle Friberg som ledde Herr Elit.

Jag var glad så länge det svishade förbi herrer på den breda gräsvägen, samtidigt visste jag att ju fler som körde om, desta närmre kom den stora mängden. Och hade de kommit ikapp hade det kunnat bli riktigt jobbigt och tidsöslande att släppa om.

Foto: Harri Manni / HappyMTB.org
Foto: Harri Manni / HappyMTB.org

Vi kom in på en rolig slinga med byggda spår med mycket doserade kurvor och ett och annat litet hopp. Det körde om några klungor med män men jag kunde hålla ganska bra flyt. jag såg inte längre Anki och tänkte att nu är det inte så lång kvar alls. Och det stämde. Snart kom 3km skylten och jag försökte öka. Det gick väl ändå ganska bra men till min nackdel gick det mest nedför mot mål och lagom till att vi körde in på Arenaområdet låg Anki på mitt hjul igen. Jag försökte hålla henne bakom men i en snäv kurva smet hon om på insidan. Det var då bara några hundra meter kvar och jag tänkte att jag tar henne på spurten. Men med en spurt på strax över 50m så hade jag inte en chans, Anki gick i mål 2 sekunder före.

Jag har ju funderat på det där, vad hände?

Hela tiden kommer jag fram till att jag faktiskt gjorde allt jag kunde. En, EN, gång under loppet kom jag på mig själv med att inte ta i fullt ut, att ligga och mata på en lite för behaglig ansträngning. Där och du kunde jag gett mer. Jag ökade genast och vet inte om jag egentligen hade legat och såsat så länge. Enligt pulskurvan låg jag ju på under hela loppet utom i några nerförslöpor då jag helt enkelt trampade ur och inte kunde göra annat än att vila och krypa ihop så gott det gick.

LångaLugnet kurvor

Och det där snittet, 85% av max. Uppenbarligen kunde jag inte gjort mycket mer i längden. Jag hade legat på hög puls så länge att det var omöjligt att trycka på mer i de sista backarna. Däremot skulle jag inte bromsat och fegat i de där sista svängarna. Men så är det också en av mina svagheter, skarpa svängar i höga hastigheter, och än värre om det dessutom är i nedförslut! Måste träna på det!

Men så fantastiskt kul det var att rejsa med någon som var så jämn men ändå bra på helt andra saker än jag! Det blev helt klart ett spännande lopp!

Foto: Helena Enqvist
Foto: Helena Enqvist

Totalt av alla damer i tävlings- och motionsklass kom jag 24 av 45 startande. Det känns grymt bra! Min beräkning av totaltid sa 3:35, jag satte ett mål på 3:30. Resultatet blev 3:35:03 så jag tror min lilla uträkning var ganska bra trots allt!

Lite mer tankar om loppet:

  • Jag tyckte bra om banan. Tråkigt med alla grusvägsbackar i början men desto roligare på slutet och kul att singletracksen ofta var ganska tekniska.
  • Damstarten var bra tyckte jag. jag blev totalt sett inte mycket mer ensam än jag brukar med skillnaden att jag slapp köer i startbacken och på svåra partier i skogen. Dock blev det ju lite tomt i början och det hade givetvis vart fördel med ett snabbt herrhjul att ligga på på grusvägarna. Men det här tycker jag nog ändå var roligare i längden.
  • Förutom de där grusvägarna så fanns det inte jättemycket chanser att äta. Så fort det fanns minsta möjlighet så passade jag på att dricka i stället. Antingen gick det uppför, nerför eller var tekniskt och jag är ännu inte helt bekväm att äta överrallt.
  • Det var lite ont om flaggvakter och banmarkeringar. Eller det var så det kändes men det kan ju givetvis bero på att man är van att ha en hel hord med män framför som det bara är att följa och man sällan behöver titta så noga på markeringarna.

Men jag är så himla nöjd med loppet! Jag har nog aldrig pressat mig på det viset tidigare och det var verkligen kul att se vad kroppen klarade av utan att börja protestera!

Långa Lugnet – det räckte till en 3e plats

Det kommer en RaceReport senare, vi ska snart iväg och äta och jag måste tvätta cykel och fixa lite grejer för imorgon.

Men, loppet idag gick jättebra, jag låg 2a i sportklass hela vägen (och det hade jag stenkoll på) men visste också att 3an inte var lång bakom. Hon körde ifatt nerförs och jag drog ifrån uppför. Jag skulle haft 32-klinga fram i stället för 30! I alla fall så kom hon ikapp med några km kvar, låg precis bakom ända in på målområdet där hon gick om i en snäv kurva. Jag tänkte att hänger jag på så tar jag henne på spurten, backar och spurter är ju min grej… Men målrakan var typ 50m lång så det var liksom kört och hon gick i mål 2 sekunder före.

Men en 3e plats av 7 startande i DSport är inte fy skam och jag är som sagt jättenöjd!

Att tjejen som vann dessutom var från Halmstad och grymt duktig kändes jättekul – en väl värdig vinnare!

Foto: Jonas
Foto: Jonas