Göteborgsvarvet – ingen succé, men bra ändå!

Jag gjorde det, jag tog mig runt! Om än med en promenad på slutet när benen gav upp.

FullSizeRender_1

Jag hade bestämt mig: Det är okej att gå, det är okej att bryta och det är inte okej att fortsätta om det gör ont.

Första milen gick förvånansvärt bra. Gick ut i mitt eget tempo, precis som jag bestämt. Höll det där det kändes bekvämt, lät folk springa om. Mellan 5:30 och 5:50-tempo och det kändes riktigt bra i benen!

De kommande 5km gick i runt 6-6:15-tempo och det började långsamt stumna lite i låren. Vid 16km blev jag tvungen att sänka tempot något men det funkade bra att ligga på 6:30 ungefär.

Sen kom det, att springa med stumma ben funkade ok och kändes inte som att det skulle leda till något värre än fruktansvärd träningsvärk. Men vid 19,5km högg det till i baksidan av vänsterknäet, det enda ställe som inte känts av någonting alls. Jag bestämde mig för att gå. Jag hade absolut kunnat bita mig i och springa, hade säkert kunnat hålla ett 6:00-tempo med lite vilja, men jag såg ingen anledning till det när jag hade ont. Vill hellre vara hel! Och den där 2 timmars tiden hade jag ingen chans på längre ändå.

Men 2:15:45 blev tiden och jag är nöjd! Vad mer kan man vara med så dålig träning inför?

Jag var mest orolig för benhinnor och knän, men förutom den där muskeln så kändes kroppen riktigt bra! Några fler långpass så benen varit mer vana så hade det förmodligen kunnat gått vägen! Och bara vetskapen om det känns riktigt härlig!

Det där med att det är en folkfest, visst, det kan jag väl hålla med om till viss del, men jag tyckte nog ändå inte att det levde upp till mina förväntningar. Det var mest svårt att ta sig genom stan. Hade dessutom ingen med mig utan var helt ensam. Stötte dock på en vän i spåret och en annan vid sidan av fick syn på mig och hejade! Det var riktigt skönt faktiskt för jag kände mig ganska ensam bland de andra runt 30 000 46 000 (tror jag) startande och 21km publik.

Idag har jag ganska ont i benen. Framför allt det där muskelfästet. Men det känns som att det bara är träningsvärk så det går nog över ganska snabbt med vila och vänlig behandling!

FullSizeRender_2
Hade bästa hejarklacken på långdistans dock!

FullSizeRender IMG_8935

Några sista varvettankar

Det är dags för varvet imorgon. 21 097,5m löpning. När man anger det i meter så låter det ju faktiskt inte så långt, en meter är ju inte så långt att springa, jag ska bara göra det 21 097 och en halv gång!

Jag hade ett mål att springa på under två timmar. Det målet har jag redan reviderat till att ta mig runt. Idag bestämde jag mig: Det är okej att gå. Det är okej att bryta om benen inte håller. Det är okej.

Har dock en känsla av att när jag står på startlinjen imorgon så är det ”i mål på under 2h” som kommer dunka i huvudet som ett mantra.. Förmodligen har jag ändrat mig lagom till Götaälvbron.

Mina känslor inför morgondagen: oidentifierbara...
Mina känslor inför morgondagen: oidentifierbara…
Följde den blå linjen en bit efter att ha hämtat nummerlappen.
Följde den blå linjen en bit efter att ha hämtat nummerlappen.
Nummerlappen hämtad och det mesta redo.
Nummerlappen hämtad och det mesta redo.

Den där varvetveckan, den är här!

Det är visst Göteborgsvarvsvecka har jag hört! Shit, redan?!

Jag hade väl tänkt att jag skulle springa något mer pass inför, men efter förra veckans misslyckade försök så är jag liksom lite rädd att det ska gå skitdåligt och att jag ska bli negativ och tro att det kommer gå skit. Då är jag hellre lyckligt ovetandes om min form och inställd på att det kommer gå skitbra, jag sprang ju 17km, det känns ju som typ igår! (snarare än de 2 månader det faktiskt är)

Så nej, det blir ingen löpning den här veckan. Landsvägscykling imorgon, mountainbiketävling på onsdag och mtb-ungdomsträning på torsdag. Sen vila på fredag eller kanske en promenad.

Jag känner mig konstigt nog redo trots att jag vet att jag knappt sprungit de senaste månaderna. Fast just det, jag skulle ju inte tänka på att jag tränat dåligt. Jag hade ett mål att springa på under 2h, Det smög sig liksom på när jag sprang de där 17km och de gick så bra. Men just nu är jag glad bara jag tar mig runt. Jag tänker njuta av folkfesten, njuta av tillvaron och förhoppningsvis av härligt väder! Jag har inga krav längre. Jag släppt alla måsten och ska springa för att det är roligt och jag kommer vara stolt och nöjd oavsett hur det går!

IMG_8832

Seedingloppet – vilken skräll!

Okej, jag vill egentligen bara hoppa till slutet, men vi tar en snabb genomgång.

Tidspessimisten (vem? Jag?) var på plats två timmar innan start.. Med en kvarts cykeltur till starten så är det väl kanske lite väl tidigt. Dessutom var det nästan lika kallt inne som ute, fast minus blåsten då, så det var inte direkt några bekväma timmar! Men jag träffade en trevlig kvinna om hade som mål att springa på under 50 min (eller var det 47?) och jag undrar så klart hur det gick?? Men såg aldrig hennes startnummer så jag förblir oviss.
Till slut var det i alla fall dags! Gick in i startfållorna, värmde upp i trängseln och insåg med en halv minut kvar att jag stod i startgruppen för att springa på 40-50min….. Eh, oups!?
Så kom vi iväg. Tempot var ganska högt, men det var inte 4min/km så jag hängde med ganska bra och det kändes rätt ok.
Första varvet gick riktigt bra, snittade på 5:12 vilket förvånade mig själv rejält! Det var klart jobbigt, men det var inte omöjligt att fortsätta!
Efter varvning gick det något långsammare men hela tiden under 5:30 och jag började inse att jag kunde springa på en riktigt bra tid!
Med 2,5km kvar fick jag lite känningar i högervaden. Hade bestämt mig för att om det började göra ont under första varvet så skulle jag bryta för det är bara dumt att dra på sig en riktig skada. Men jag kände att 2,5km borde jag klara! Så jag kämpade vidare. Tempot hade inte varit över 5:30 en enda gång och jag var så stolt och så nöjd redan där, utan att ens ha tagit mig i mål än!
Jag såg så fram emot att få springa i mål på 55min! Efter en stund kändes vaden bättre, med 300m kvar ökade jag lite och på upploppet fokuserade jag steget och energin framåt. Känslan var fantastisk och blev ju inte sämre av att se klockan visa 53:39. Jag visste inte vilken tid jag startat på men jag fattade ju att jag var under 53:30! Och med en titt på GPS-klockan som visade 53:00 var dagen gjord!

Den officiella tiden blev 52:58. Jag kan inte riktigt förstå det. Jag hade vart nöjd med under timmen! Så det är inte mycket som kan förstöra min dag nu! Wohoo!

Min tidigare bästa tid på milen var 57:22, i Halmstad i Augusti 2013. Det här är alltså nästan 4 och en halv minut snabbare! Uppenbarligen finns det hopp även för mig!