Race Report – Göteborgsgirot Bra Bil XC MTB

Så var årets tävlingspremiär gjord. Det gick inget vidare bra men på något sätt är jag liksom nöjd ändå, förmodligen för att jag tog bort alla krav på mig själv och verkligen såg loppet som en härlig cykeltur (nä väl, om man bortser från smärtan i att ta ut sig totalt)!

Några roliga resultat har jag inte att presentera. Jag kom toksist i tävlingsklassen. Men jag körde ju loppet och jag upplevde stigarna och tog en massa lärdomar inför nästa helg!

Innan start hängde jag lite med några av de andra tjejerna i tävlingsklass. Ingen av oss kände att vi laddat särskilt bra och en av de andra har också fått barn nyligen och skulle köra sitt första lopp på länge.

I startfållan pratades det material och tider och jag kände mig inte så där startredo och peppad som jag brukar.

Vi rullade iväg i masterstart ganska långt och jag hade förstått där i startfållan att tiden startade först efter några kilometer, men ändå är det ju så svårt att inte ryckas med när fältet drar iväg! Jag var ganska säker på att jag låg sist av damerna redan här och försökte kriga på för att inte tappa dem för mycket.

I starten stod jag bakom en tjej i rosa som jag sen ganska tidigt kom ifatt och vi körde om varandra några gånger. Sen gjorde jag en stor miss i en korsning på motionsspåren där flaggvakten stod lite in på vägen vi skulle. Jag hade fullt sjå med att hålla koll på barnvagnar och löpare som tog upp nästan hela banan och missade att vi skulle svänga av. Kom bara några meter innan jag förstod men tjejen i rosa, som jag precis fått en lucka till, körde om.

Foto: Rickard Falksten

Jag jagade snabbt ikapp i en backe men blev omkörd i en klurig stenuppfart. Lite senare hände samma sak igen men denna gången var det tjejen i rosa som tog fel och jag hojtade åt henne samtidigt som jag körde om.
Sen rullade det på, efter ett tag kom de snabba motionärerna och började köra om, jag fick stopp i en backe när en kille körde om och gick in precis framför för att direkt behöva gå av cykeln. Och strax där efter var det en som trillade precis framför mig. Lite surt så klart men sånt får man ta när man är långsam i tävlingsklass!

Jag ser ju ut att ha kul i alla fall! / Foto: Rickard Falksten

På väg där i skogen såg jag Anna, en av tjejerna i tävlingsklass, närma sig bakom mig. Blev lite förvånad för jag var säker på att hon kommit iväg före mig men såg på Strava sen att hon hade kört lite fel på ett ställe och tappat några placeringar. Hon drog om i en asfaltsbacke och jag höll mig precis bakom ett tag innan det kom folk emellan och jag tappade henne.

Foto: Jonas

Vi kom ut på några för mig välkända stigar och jag kunde köra på snabbt. Upp för Björndammsbacken med påhejning av Jonas och Alva och så vidare upp mot Furulund för att svänga in på Prästtjärnsrundans många branta backar och vidare in på stigarna kring Kåsjön.

Sliter påhejad av Jonas och Alva i början av Björndammsbacken. / Foto: Jonas

Här började fler motionärer komma ifatt men jag kände mig riktigt nöjd med min körning och det gick mycket bättre än när jag körde samma sträcka i lördags. Många av surhålen hade hunnit torka upp lite till sen dess och jag fick till ett bra flow mellan klurigheterna!

När vi kom ut från skogen var det bara ett längre och bökigare stigparti kvar och sen ganska mycket transportsträckor. På sätt och vis var det ändå ganska skönt men lite tråkigt också.

Foto: Jonas

Mina bars tog slut och vattnet började tryta. Hällde i mig en mugg i farten i en depå men kände hur kroppen verkligen började bli helt slut. Körde riktigt långsamt bitvis och hade svårt att trycka på i backarna.
Den sista biten innan vi lämnade Delsjön hade jag ingen koll på vart vi var och hur långt det var kvar men så kom jag ut på asfalten och såg ridklubben och då visste jag att det bara var asfalt tillbaka till Heden. Försökte köra på och lyckades hålla ganska hög fart ett tag men det kändes i benen och hela kroppen skrek av trötthet.

Foto: Sportograf.com

Strax innan mål fick vi stanna i trafikljuset. Jag hade några killar runtom mig och när vi fick köra var det två som kom iväg lite före mig. Jag tryckte på och närmade mig dem på spurtsträckan men nådde inte riktigt fram.
Den officiella tiden blev 03:18:39 och trots att det är en halv evighet efter vinnande dam och sist i tävlingsklass så känner jag mig så här i efterhand nöjd. Jag gav allt jag hade även om det inte var mycket men jag känner att jag inte kunde gjort mycket mer och det känns skönt att veta även om det betyder att konditionen är bra mycket sämre än jag trodde! Hade en snittpuls på 84% och max på 96% så nog tog jag i ändå.

Post Race-face på väg hem

Jag skulle kunna skylla på mens-kroppen, den dåliga uppladdningen, de två veckornas sjukdom eller dålig tävlingsvana. Men jag laddar bara om för nästa race i stället!

Och cykeln, den är ju helt suverän! Eagle-kassetten hjälpte mig upp för alla backar med bravur!

När känslorna tar över förnuftet

”Jag ska bara ut en liten sväng och känna på cykeln och se att kroppen känns ok” tänkte jag igår kväll. Vaknade kl 6. Kvart över hade jag inte somnat om och gick upp. En timme senare hade jag ätit frukost, bytt sadel och fixat med allt det där man kommer på i sista minuten och gav mig iväg.


Följde enduropilarna hemifrån längs giro-banan. ”Om jag bara kör stigpartiet längs Kåsjön så blir det lagom att vända hem sen”. Men när jag cyklat lite stig och endorfinerna bubblade över så glömdes både tid, rum och plan.


Körde vidare genom Öjersjö och in på stigen vid Lilla Hålsjön. Där verkade det som att någon ändrat pilarna så det tog en stund innan jag kom rätt. I Mölnlycke var det samma sak där de på ett ställe vridit pilarna åt fel håll.


Men efter att ha granskat kartor och chansat lite så tog jag mig vidare. I höjd med Bertilssons Stuga svängde jag hemåt med planen att köra snabba vägar hem men valde till slut att köra stig. Det är ju så himla roligt! 


3h var jag ute men bara 2h var aktiv körtid. Egentligen ett lite för långt pass eftersom jag gärna ska orka morgondagen men det var ju liksom så roligt att jag inte kunde sluta!

Tävlingsprepp!

Så, på söndag är det dags. Dags för nummerlapp igen efter ett långt uppehåll. Dags för endorfiner och adrenalin och… ja, förhoppningsvis starka ben och lungor men  där ska jag nog inte hoppas på för mycket!

Men trots att uppladdningen är sämsta möjliga så ser jag grymt mycket fram emot loppet! Kanske är det bra ändå att det blev så här för nu känns det helt kravlöst och bara himla kul!

Har i alla fall gått igenom hela banan i Google maps och tror att jag känner till det mesta så det borde inte bli allt för stora överraskningar!

Och cykeln är preppad. Har bytt dropper post till en som fungerar och passat på att borra lite i ramen och fixa invärtes kabeldragning! En fördel med titanram – inga fibrer som påverkas av att man modifierar lite! Är bra sugen på att dra in de andra kablarna också!

Så himla skönt att kunna hänga lite utomhus i det fina vädret!