En cykeltur från Göteborg till Skogaryd

It’s done, we did it och … vad bra vi är!
Motvind, grusvägspartier, gofika, vilse i skogen och min första Landsvägsvurpa. Vi har haft en fantastisk dag!
Vi kom inte iväg kl 5 som planerat men det gjorde inget för då missade vi en regnskur. Så 5.30 kom vi iväg i stället och rullade genom stan för att komma till Säröleden.
Leden ner till Särö gick bra men vidare ner till Kungsbacka var det lite dåligt skyltat ibland men när skyltarna väl kom igång så var de toppen! Dock hade vi ganska rejäl motvind. Inte så det blev ostabilt men tungt!
Vi körde rakt genom Kungsbacka och vidare mot Varberg. Motvinden fortsatte och vi slet för att hålla hastigheten på en okej nivå.
Underbar utsikt vid någon sjö någon stans runt 50km.
Vi hade köpt nya sportglasögon med utbytbara glad och körde med kontrasthöjande på morgonen och hela världen blev så här helt underbar!
Vi följde Ginstleden den här sträckan och under tre partier var det dåliga grusvägar. Det var en stor besvikelse och vi plockade småsten ur däcken efter varje parti för att slippa punka. Detta hade vi ju inte heller räknat med och det tog ju några minuter varje gång.
När vi hade ett par mil kvar kom det ifatt en annan racercyklist och la sig mellan oss?! Hur tänkte han där? Och där låg han i någon mil, Jonas fick dra och jag fick titta på denna ganska långa mans bakdel…
När vi äntligen kom fram till Varberg hade vi kört 100km, alltså hälften.
Klockan var 10.30 så vi var efter schemat men det gjorde inte så mycket. Det blev lunch på Subway, det var de enda som kunde erbjuda annat än frukost kl 10.30. Sen trampade vi iväg mot Falkenberg.
I Glommen mötte vi upp Jonas pappa, fick låna toalett och fylla på vatten. Sen gjorde han följe i några mil så vi fick lite extra draghjälp vilket var uppskattat!
Vidare ner till Heberg-Slöinge-Getinge lyckades vi precis missa en regnskur och kom till blöta vägar med sval luft, underbart eftersom solen legat på ganska länge och det blivit ganska varmt.
Mellan Getinge och Kvibille hittade vi ett supermysigt Café mitt i skogen så där stannade vi för en fika.
I Kvibille svängde Jonas pappa av och vi fortsatte själva med riktning Oskarström. Detta var lite av ett större delmål för vi kände båda två att kommer vi dit så är vi mer än nöjda även om vi inte klarar resten.
Jonas hade börjat få lite ont i axlar och armar men min kropp kändes stark och jag insåg att min Yoga nog har gett mig mycket mycket mer än jag trott!
Fram till Oskarström gick det bra men när backarna sen började så blev det slitigt. Vi valde att inte stanna i O-ström för mat utan levde på energibars. Jag åt nog 3 stycken under den här sista etappen!
Och ni som någonsin åkt väg 25 här på västra delen kanske känner till Simlångsdalsbacken, även kallad Brödabacken tror jag.
Vi cyklade upp för samma brant fast längre in i skogen. Det gick så brant uppför och vi sa båda två på botten att här kommer vi få gå. Och båda var inställda på att ”bara köra lite” och sen gå, men vi kämpade oss upp. Stående, på lättaste växeln, i en långsam takt, ett ben i taget så gick det till slut! Det är nog den brantaste och längsta backe jag cyklat någonsin! Och att göra det efter över 200km kändes otroligt!
Några km senare tappade vi all mottagning på telefonen, hade hamnat på en grusväg och visste att GPS:en hade tyckt att vi skulle svänga av till vänster men där fanns bara små steniga grusvägar. Så vi fick fortsätta på den grusväg vi var och hoppas att vi skulle hamna något så när rätt. Och visst blev det en omväg men vi kom i alla fall ut till en asfaltsväg och efter en stund även till skyltar som jag kände igen namnen på! Vilken lycka!
Vi kämpade vidare på små vägar med många små backar. Vi fick mottagning på telefonen igen och kunde kolla kartan.
En stund senare skulle jag ta en snabb titt på kartan för att se att vi fortfarande var rätt. Insåg att vi inte var det så hojtade till Jonas som låg strax före men han hörde mig inte. Hojtade igen, tog telefonen i vänster hand, kollade något på min cykel och tittade upp igen. Då hade Jonas tydligen hört mig för han hade stannat och jag var på väg rakt mot honom med bara en hand fri att bromsa med. Körde om i honom precis höger om hans bakhjul, vi trillade båda två åt höger och jag slog i knäet ganska rejält. Jonas och hans cykel klarade sig oskadda, men inte hans cykelbyxor. De hade fastnat i sadeln och rivit upp ett hål från paddingen och 10-15cm uppåt.
Mitt knä var skrubbat och blödde och min överläpp kändes stor som en fotboll.
Ja, jag vet att man inte ska fippla med mobilen när man cyklar men vi hade runt 10m mellan oss så felet var snarare att jag tittade ner på cykeln för länge.
Min cykel fick några skrubbsår den också och växelreglagen hamnade lite snett men annars var allt ok. Så vi kunde cykla vidare.
Jag visste nu vart vi var och även om det inte blev den närmsta vägen så hittade jag åtminstone hem. Lite grusvägar till senare så körde vi in i Lidhult och oj vad skönt! Med bara en mil kvar trampade vi iväg på Lidhultsvägen. GPS-klockans batteri tog slut, vi blev omkörda av tjoande och vinkande Farmor och Faster med man och vi kände att snart, snart är vi framme!
Men aldrig har vägen känts så lång! Åh så jobbigt det var! När vi sen äntligen kom till Byholma och in på sista km grusväg så var lyckan total och benen fick lite extra energi av adrenalinet så vi orkade trampa fram.
Klockan 17.50 kom vi fram till mina föräldrar och jag släppte cykeln direkt för att bara lägga mig i gräset och njuta! Det hade jag sett fram emot sen Oskarström!
Och vad glada vi var att trots en massa grusvägspartier i varierande skick så fick vi Inga punkor!
Runt 235km slutade turen på och det tog 12h 20min inklusive alla stopp.
Vi är stolta och nöjda och har sovit som stockar i natt! Benen känns okej, axlarna och armarna ömmar lite. Mitt knä har en bula och värker lite men det känns ändå ok.
Tänk, vi gjorde det! Vi klarade det!

Racereport: Ränneslättsturen 41km

Dagens tur var verkligen upp och ner. Inte i kupering dock utan i mitt psyke. Men nöjd, ja det är jag absolut!

Den korta versionen:
Jag fick en mental krasch efter halva vägen och som det ju ofta ter sig så blev musklerna trötta av mental trötthet. Men med en mil kvar återfick jag krafterna och trampade i mål på 2:34:22 och 15 plats av 36 i 41km motion Dam.

Den lååånga versionen:

Kl 11.00 startade eliten i 78km loppet och därefter övriga tävlingsklasser. Strax efter startade vi i motion 78km och 41km. Jag och Jonas stod i samma startgrupp och han fixade bra platser långt fram och det var superskönt!

Vi började med Masterstart genom Eksjö. Det gick fort! Jag försökte hänga med grabbarna så gott jag kunde och vi snittade över 25km/h första milen tror jag. Skönt tänkte jag, då har jag lite marginal att jobba med. Jag hade ett mål att snitta 17km/h men visste att det skulle komma några riktigt långsamma partier.

Snart kom första stigpartiet men det var så mycket folk att det var omöjligt att cykla uppför så alla gick. Även i andra och tredje stigpartierna var det gångfart. I det tredje kom första stigvalet. Antingen väljer man den lite svårare men snabbare vägen eller den enklare men längre och därmed långsammare vägen. Jag hade i förväg bestämt att jag skulle välja den väg som det var minst folk och här valde de flesta den svåra så jag tog den enklare och förlorade bara en placering i ledet.

Vid 19km var första depån och efter den delade sig de båda loppen 78km och 41km. Och det var här jag blev lurad av en skylt och totalt förstörd mentalt. Jag hade legat på ganska bra den första halvan, det hade varit min plan, att inte fega i starten och ha för mycket krafter på slutet utan hålla ett bra tempo i början och sen se vart det skulle leda.

Men så såg jag skylten som sa att det var 30km kvar… Jag trodde alltså att jag hade kört nästan 2mil, det var vad GPS:en sa, men enligt skylten skulle jag bara ha haft kört 1. Min tanke var då att kanske var masterstarten längre än den känts och kanske startade  inte den riktiga banan förrän mastern släppte? Jag försökte febrilt förstå och insåg att om det var så så hade jag inte kört halva loppet utan en fjärdedel. Det knäckte mig totalt. Jag hade inte bara gjort slut med all energi på en sträcka som inte ens ingick, jag låg dessutom precis på min målsnitthastighet men den var inte verklig eftersom den riktigt snabba delen borde räknas bort och min snittid var i verkligheten skitdålig. Jag trodde nästan att jag skulle bryta ihop.

Men jag trampade på in i skogen till en härlig slinga som ringlade sig runt bland tallarna. Det kom ett nytt stigval och nu när vi separerat från 78km:arna så hade jag bara några få cyklister i närheten och tänkte att jo, men då får jag nog allt ta det svåra partiet, hur svårt kan det vara liksom?

Jag trampade upp för ett litet krön och förväntade mig något tekniskt besvärligt men uppe på krönet ser jag bara vad som i mina ögon är ett stup. Men jag hade för hög fart för att hinna bromsa och hann inte tänka mer än att ”inte tveka, då skiter det sig”. Men mitt undermedvetna räddade mig. Jag gjorde allting helt rätt och rullade ner för den branta backen som om jag aldrig gjort annat! Det syntes nog inte, men jag var livrädd och säker på att jag skulle sluta i en blödande liten hög på botten. Men som sagt, jag fixade det och blev så stolt över mig själv att jag bestämde att det inte spelar någon roll vad jag får för tid. Målet är ändå kört så det är lika bra att bara försöka ha kul och trampa i mål lugnt.

Så jag trampade på. Det var tungt, jag var trött och jag hade gett upp lite grann.

Men så plötsligt när vi åter var på samma bana som 78:orna så kom en 10km skylt som stämde jättebra med min GPS och jag insåg att skylten som sagt 30km hade inte gällt oss på korta banan utan gällde för 78:orna när de gjort en avstickare. Och plötsligt gick jag från att tro att jag hade 2 mil kvar till att bara ha 1! Och då vaknade kroppen lite. Jag gjorde några rejäla kraftansträngningar men benen var oerhört trötta. Men jag fick upp tempot lite igen och gick alltså i mål på 2:34:22, bara 9min efter mitt mål!

Känslan när jag gick i mål var fantastisk. Jag var helt slut och la mig på gräset i solen och tittade på när eliten gick i mål på långa banan och väntade sen in Jonas som körde in på 3:49:58 och plats 37 av 380 i Motion 78 Herr!

Jag är så nöjd med min prestation idag! Synd att jag gjorde ett så dumt bedömningsfel av sträckan men sånt händer och jag fick ju till ett bra lopp ändå!

Och vi slapp regn! Lerigt var det, men skönt att slippa regnet!

Cyklist vs Bilist : Känslan av att tro att du håller på att bli påkörd bakifrån för att någon ska visa sin åsikt

Jag var ute på en cykeltur idag, på racern. En väldigt trevlig tur, lite blåsigt men solen sken ju! Men på vägen hem utsattes jag för något av det mest fruktansvärda man som cyklist kan bli utsatt för, utan att skadas fysiskt.

Jag kom cyklandes på en relativt bred väg där det inte finns någon cykelbana. Det finns bara några decimeter vägren men en bred fil i vardera riktning så där känns ändå ganska ok att cykla, det är dessutom 50km/h mesta delen av vägen så bilarna kör inte (bör inte köra) så fort.
När det väl kom cykelbana (som är strax under 1km lång) så gjorde jag ett medvetet val att fortsätta på vägbanan eftersom jag vet att cykelbanan just där är i dåligt skick och racerhjulen är känsliga. Efter ett par hundra meter kommer det en korsning och en möjlighet att köra upp på cykelbanan igen och det hade jag tänkt göra eftersom vägbanan sen kantas av räcke och cykelbanan här är något lite bättre. Men det stod en stor PickUp som skulle svänga höger rakt över cykelbanan så det gick inte att köra på så jag valde att trampa på och köra på vägbanan ändå. Efter ytterligare ett par hundra meter händer det, räcket till höger slutar om bara ett par meter, på vänster sida är en refug, ingenstans att ta vägen. Bakom kommer ljudet av någon som lägger sig på tutan. Jag vet inte vad det är men i mitt huvud är det en lastbil, på väg att mosa mig. När räcket tar slut lyckas jag på något sätt svänga av, utan att köra in i stolpen som jag hinner uppmärksamma och utan att varken få punka eller köra omkull i grus och gräs och sten. Tar mig upp på cykelbanan och rullar sakta framåt, omskakad, chockad och med hjärtat fortfarande i halsgropen. Bilen (nej, det var ingen lastbil) kör förbi och där cykelbanan slutar på en bensinmack ytterligare ett par hundra meter fram ser jag bilisten köra in och stanna. Jag tänker att han stannat för att kolla att allt gick bra med mig. Han går ut och möter mig i korsningen och ger mig en utskällning för att jag inte höll mig på cykelbanan när det finns en. Det handlade inte för en sekund om att han inte hade sett mig eller att det kunde gått illa utan enbart om att han ville ha bort cyklisterna från vägarna för bådas vår säkerhet. Han hade alltså inte varit på väg att köra på mig utan använt tutan för att skrämma och få bort mig från vägen.
Men vad hade hänt om jag kört in i vägräcket eller inte klarat hålla balansen ute i vegetationen? Vad hade han gjort om jag hade trillat och kanske skadat mig illa? Förstod han att han skapade en farlig situation i sitt försök att skapa en säker?
Mannen påpekade dessutom att det lagts 17 miljoner på att bygga cykelbanan och då borde den väl användas. Tyvärr var jag inte kvicktänkt nog att påpeka att om det gått åt 17 miljoner att bygga 1km cykelbana så var det nog den sämsta investeringen i Göteborgs kommuns historia! Inte är den särskilt bra och den har inga förbindelser så en som inte vill eller vågar cykla på väg kommer bara mellan en kiosk och en mack. Då kunde de hellre lagt pengarna på bättre kollektivtrafik så folk som inte borde köra bil kunde ta bussen i stället.
Och ja, jag är medveten om att jag cyklade på väg där det finns cykelbana och att det är fel om du tittar i lagen där det står att ”om det finns en cykelbana ska du normalt använda den”. Men det förändrar inte faktumet att bilisten uppträdde hotfullt i trafiken och medvetet uppträdde på ett sett som kunde vållat stor personskada.
Situationen hade inte varit farlig för någon av oss om bilisten hade varit försiktig i stället för att försöka visa sin åsikt på ett ogenomtänkt och riskabelt sätt.
Jag promenerade flera kilometer med cykeln innan jag hade slutat skaka av chocken och känslan som kommer när du tror att du håller på att bli påkörd bakifrån av en lastbil när du cyklar.
Tur att det var fint väder och att de första milen på rundan var helt underbara!
(Bilden är inte från platsen där händelsen skedde.)

MTB Premiär

Har premiärcyklat nya MTB:n idag! Jonas lurade först ut mig på en ganska svår stig. Eller ja, inte så svår egentligen men branta stenar vi skulle upp för och det var inte så enkelt… Fegade lite och då gick det ju inte så la mig på sidan, rullade över på rygg och lyfte hela cykeln över mig till andra sidan… Så kan det gå när man sitter fast med fötterna 😉 men det var också den enda vurpan! Förmodligen för att jag sen fegade en stund och gick upp för stenarna 😉
Men sen kändes det bättre och det rullade på bättre. Sen bytte vi berg och Jonas gav mig en utmaning. När jag klarar cykla heela vägen upp utan att stanna och sätta ner foten så ska han bjuda på middag. Först var dealen lunch men sen insåg han att det var svårare än han trodde så det uppgraderades till middag. Så nu ska här tränas! 😉 Imponerade lite på honom (och mig själv!) när jag klarade ett av de svåraste partierna i backen på första försöket! 😀 Så det var riktigt kul och jag ser fram emot nästa tur! Vågade släppa på och cykla lite extra snabbt på slutet också, kanske lite för fort för mitt eget bästa, men det gick bra 🙂 har ju en grymt bra lärare! 😀
Älskar cykeln men inte färgen 😉