Race Report Långa Lugnet – om att slita och kämpa men inte ge upp

Jag körde ensam till Falun i lördags eftermiddag. Det kändes inte rätt att släpa med en ettåring i bilen i 30° värme och med trasig AC. Det var långt att köra men 6h gick ändå skapligt snabbt när man blandade tysta stunder av funderingar med musik skrikande ur högtalarna.
När jag kom fram vid 21-tiden och packat ur bilen i stugan jag hyrt gav jag mig ut på en kort sväng med cykeln i solnedgången för att trampa ur benen.

Det var en fantastiskt fin kväll på Lugnet i Falun

Jag vaknade av solen tidigt på söndagmorgonen, skönt men hade nog egentligen mått bra av lite mer sömn. Hämtade startkuvertet, åt frukost, packade bakfickorna och fixade det mesta med cykeln. När jag var klar var det en och en halv timme till start. Jag la mig och vilade lite, ringde Jonas och Alva och funderade på om jag hade glömt något. Kände mig inte så värst nervös men hade ändå en känsla av att det var bäst att hålla sig sysselsatt för att inte bli det.

Cyklade bort till startområdet igen, värmde upp lite i en backe för att inte vara helt stel, på Långa Lugnet är ju startbacken som det låter Direkt i starten. Träffade Helena, pratade några ord och begav mig sen till startfållan. Hade gott om tid och kände hur det bara blev varmare. Hade bara en 750ml vattenflaska och ingen langare så tänkte att jag måste komma ihåg att fylla flaskan på varje vätskekontroll. Och ta mig tid för det, för det kommer det vara värt!

Dags att ställa upp för start och tjejen jämte meddelade att hennes Garmin visade 28°, kl 10.00…
Starten gick och vi gav oss av upp för mördarbacken. Jag kände mig ganska stark men hamnade långt bak. Växlade sen med några tjejer de första kilometrarna men tappade dem när värmen slog till efter bara någon mil. Insåg att jag låg toksist och tappade liksom suget lite, det kändes redan kört!

Jag blev helt förstörd av den där värmen!. Kroppen skrek och huvudet var villrådigt, bryta eller kämpa – vila eller slita – njuta av sol och värme eller plågas av detsamma? Ja, jag har väldigt svårt att bryta, på gott och ont, så jag valde att kämpa, slita och plågas…
Och som jag slet.. i solen kändes det som att kroppen stektes och all energi försvann. Jag gav allt jag hade varje minut. Ibland gick det undan, ibland kändes det som att jag kunde gått snabbare.

Redan i mitten av första loopen insåg jag att herrarna snart skulle vara ikapp och för ett tag körde jag med fokus på att komma så långt som möjligt innan dess. Men det gick ju bara skjuta fram en begränsad tid och jag fick sen släppa om titt som tätt. Ledargruppen och andragruppen stannade jag och släppte förbi men sen försökte jag köra på och låta dem köra om bäst det gick om det inte var väldigt svårframkomligt och jag körde väldigt sakta. Många tackade och var trevliga och flera gav ett peppande ord i förbifarten! Verkligen värdefullt när man känner tårarna pressa av utmattning och besvikelse.

För ja, redan då var jag otroligt besviken på min urusla kropp och på min prestation. Jag ville bara skita i allt och ge upp. Så här i efterhand inser jag ju att det kanske hade viss påverkan att menscykel-appen visade PMS-varning på måndagen…
När vi väl kom fram till Lugnet för varvning var jag egentligen redo att bryta. Men så körde vi den där förbaskat roliga handbyggda stigen som jag rullat ner i lördags kväll och då kom det plötsligt lite energi och jag gav mig ut på andraloopen. Jag missade dock vätskestationen och det var himla dumt!

En pumpig bit av ”Gamla Mormor” på Lugnet.
En stennedfart, också den på ”Gamla Mormor”.

Ganska snart på andraloopen tog vattnet slut och jag var så trött och törstig att jag inte fick i mig några energibars och därmed ingen extra energi. Minns inte så mycket av loopen mer än att jag blev omkörd av ungefär hur många män som helst.. Och att jag kände igen mig på flera ställen vilket alltid känns lite skönt!

När vi kom in för varvning igen var jag helt slut men hade bestämt mig för att hade jag plågat mig så här länge så kan jag gott plåga mig de sista 16 kilometrarna också! Jag hade sett en tjej bryta efter en vurpa på första varvning och jag hade kört förbi Jessica Clarén (tror jag att det var) sittandes i gruset och glatt prata med några icke-tävlande och insett att det kanske är många som bryter. Så jag bestämde mig för att kriga vidare med ”förhoppningen” om att någon i min klass hade brutit så jag slapp komma sist. Då skulle det kännas lite mer värt det att slita så.

På väg upp för Mördarbacken. Jag har helt klart blekast hy i alla fall! Haha! / Foto: Eva Önnemar mtbfoto.se

Jag fick fyllt på vattenflaskan inför tredjeloopen som består av många små backar och av en hel del byggda stigar och är både jobbig och rolig! Jag gick (jodå, jag som älskar backar insåg min begränsning när energin var slut sen länge) i några av backarna och i en av dem fick jag mitt livs första krampkänning i cykelsammanhang. Höger insida/baksida lår var det som tyckte att det räckte men jag stannade till och stretchade kort och rullade sen nedför en backe med högerbenet hängandes avslappnat (nåväl, så pass det gick) så gick det snabbt över och jag kunde trampa vidare med viss extra uppmärksamhet för att det inte skulle komma tillbaka.

När jag närmade mig slutet på tredje loopen och där med målet så susade plötsligt en tjej i en annan klass om och jag hängde på. Låg tätt bakom genom det sista grävda partiet men orkade inte riktigt hänga med i hennes tempo över hästskon och upp i målet men fick en riktigt bra hare de där sista metrarna!

På slutet av Gamla Mormor / Foto: Eva Önnemar mtbfoto.se

Tiden, 4:16:43, är inte i närheten av vad jag hade föreställt mig. Jag trodde att jag skulle köra på något kortare tid än 2015 och det hade gett pallplats högst upp eller 2a.

Besvikelsen efter målgång var enorm. Jag var arg på vädret, arg på min uppladdning, arg på min träning, arg på cykeln. Ja, som sagt var det PMS-varnings-dag och i kombination med stor vätske- och energibrist var väl de tankarna inte så förvånande. Och självklart hade ingen i min klass brutit så jag kom toksist med 6min upp till nästa och 50 min till segrarinnan i Sportklass. Men så här efter att ha fått fundera lite så inser jag ju att det var dålig energi-uppladdning och framförallt dåligt intag av framförallt vatten men också energi under loppet.

Målet med att stå på pallen i alla långlopp är ju krossat men jag kämpar ändå vidare! Snart är det dags för Lida Loop i Stockholm, ett helt nytt lopp för min del!

Träffade Sara Öberg också lite snabbt innan hon skulle till prisutdelningen, hon körde skitbra och tog pallplats i Elit! Grymt bra jobbat!

 

(Visited 10 times)

Lämna en kommentar