En cykeltur från Göteborg till Skogaryd

It’s done, we did it och … vad bra vi är!
Motvind, grusvägspartier, gofika, vilse i skogen och min första Landsvägsvurpa. Vi har haft en fantastisk dag!
Vi kom inte iväg kl 5 som planerat men det gjorde inget för då missade vi en regnskur. Så 5.30 kom vi iväg i stället och rullade genom stan för att komma till Säröleden.
Leden ner till Särö gick bra men vidare ner till Kungsbacka var det lite dåligt skyltat ibland men när skyltarna väl kom igång så var de toppen! Dock hade vi ganska rejäl motvind. Inte så det blev ostabilt men tungt!
Vi körde rakt genom Kungsbacka och vidare mot Varberg. Motvinden fortsatte och vi slet för att hålla hastigheten på en okej nivå.
Underbar utsikt vid någon sjö någon stans runt 50km.
Vi hade köpt nya sportglasögon med utbytbara glad och körde med kontrasthöjande på morgonen och hela världen blev så här helt underbar!
Vi följde Ginstleden den här sträckan och under tre partier var det dåliga grusvägar. Det var en stor besvikelse och vi plockade småsten ur däcken efter varje parti för att slippa punka. Detta hade vi ju inte heller räknat med och det tog ju några minuter varje gång.
När vi hade ett par mil kvar kom det ifatt en annan racercyklist och la sig mellan oss?! Hur tänkte han där? Och där låg han i någon mil, Jonas fick dra och jag fick titta på denna ganska långa mans bakdel…
När vi äntligen kom fram till Varberg hade vi kört 100km, alltså hälften.
Klockan var 10.30 så vi var efter schemat men det gjorde inte så mycket. Det blev lunch på Subway, det var de enda som kunde erbjuda annat än frukost kl 10.30. Sen trampade vi iväg mot Falkenberg.
I Glommen mötte vi upp Jonas pappa, fick låna toalett och fylla på vatten. Sen gjorde han följe i några mil så vi fick lite extra draghjälp vilket var uppskattat!
Vidare ner till Heberg-Slöinge-Getinge lyckades vi precis missa en regnskur och kom till blöta vägar med sval luft, underbart eftersom solen legat på ganska länge och det blivit ganska varmt.
Mellan Getinge och Kvibille hittade vi ett supermysigt Café mitt i skogen så där stannade vi för en fika.
I Kvibille svängde Jonas pappa av och vi fortsatte själva med riktning Oskarström. Detta var lite av ett större delmål för vi kände båda två att kommer vi dit så är vi mer än nöjda även om vi inte klarar resten.
Jonas hade börjat få lite ont i axlar och armar men min kropp kändes stark och jag insåg att min Yoga nog har gett mig mycket mycket mer än jag trott!
Fram till Oskarström gick det bra men när backarna sen började så blev det slitigt. Vi valde att inte stanna i O-ström för mat utan levde på energibars. Jag åt nog 3 stycken under den här sista etappen!
Och ni som någonsin åkt väg 25 här på västra delen kanske känner till Simlångsdalsbacken, även kallad Brödabacken tror jag.
Vi cyklade upp för samma brant fast längre in i skogen. Det gick så brant uppför och vi sa båda två på botten att här kommer vi få gå. Och båda var inställda på att ”bara köra lite” och sen gå, men vi kämpade oss upp. Stående, på lättaste växeln, i en långsam takt, ett ben i taget så gick det till slut! Det är nog den brantaste och längsta backe jag cyklat någonsin! Och att göra det efter över 200km kändes otroligt!
Några km senare tappade vi all mottagning på telefonen, hade hamnat på en grusväg och visste att GPS:en hade tyckt att vi skulle svänga av till vänster men där fanns bara små steniga grusvägar. Så vi fick fortsätta på den grusväg vi var och hoppas att vi skulle hamna något så när rätt. Och visst blev det en omväg men vi kom i alla fall ut till en asfaltsväg och efter en stund även till skyltar som jag kände igen namnen på! Vilken lycka!
Vi kämpade vidare på små vägar med många små backar. Vi fick mottagning på telefonen igen och kunde kolla kartan.
En stund senare skulle jag ta en snabb titt på kartan för att se att vi fortfarande var rätt. Insåg att vi inte var det så hojtade till Jonas som låg strax före men han hörde mig inte. Hojtade igen, tog telefonen i vänster hand, kollade något på min cykel och tittade upp igen. Då hade Jonas tydligen hört mig för han hade stannat och jag var på väg rakt mot honom med bara en hand fri att bromsa med. Körde om i honom precis höger om hans bakhjul, vi trillade båda två åt höger och jag slog i knäet ganska rejält. Jonas och hans cykel klarade sig oskadda, men inte hans cykelbyxor. De hade fastnat i sadeln och rivit upp ett hål från paddingen och 10-15cm uppåt.
Mitt knä var skrubbat och blödde och min överläpp kändes stor som en fotboll.
Ja, jag vet att man inte ska fippla med mobilen när man cyklar men vi hade runt 10m mellan oss så felet var snarare att jag tittade ner på cykeln för länge.
Min cykel fick några skrubbsår den också och växelreglagen hamnade lite snett men annars var allt ok. Så vi kunde cykla vidare.
Jag visste nu vart vi var och även om det inte blev den närmsta vägen så hittade jag åtminstone hem. Lite grusvägar till senare så körde vi in i Lidhult och oj vad skönt! Med bara en mil kvar trampade vi iväg på Lidhultsvägen. GPS-klockans batteri tog slut, vi blev omkörda av tjoande och vinkande Farmor och Faster med man och vi kände att snart, snart är vi framme!
Men aldrig har vägen känts så lång! Åh så jobbigt det var! När vi sen äntligen kom till Byholma och in på sista km grusväg så var lyckan total och benen fick lite extra energi av adrenalinet så vi orkade trampa fram.
Klockan 17.50 kom vi fram till mina föräldrar och jag släppte cykeln direkt för att bara lägga mig i gräset och njuta! Det hade jag sett fram emot sen Oskarström!
Och vad glada vi var att trots en massa grusvägspartier i varierande skick så fick vi Inga punkor!
Runt 235km slutade turen på och det tog 12h 20min inklusive alla stopp.
Vi är stolta och nöjda och har sovit som stockar i natt! Benen känns okej, axlarna och armarna ömmar lite. Mitt knä har en bula och värker lite men det känns ändå ok.
Tänk, vi gjorde det! Vi klarade det!
(Visited 48 times)

Lämna en kommentar