Den där rädslan, den där förbaskade rädslan.

Jag har insett att jag är rädd för att köra landsväg på trafikerade vägar ensam. Jag trodde inte att jag var det, men jag inser att jag drar mig för att köra själv på eftermiddag/tidig kväll på vardagar, när jag vet att det är mer trafik. Och det trots att jag vet att det inte är mycket trafik på de vägarna som jag i så fall skulle cyklat på. Helger och andra tider när det inte är fullt så trafikerat så går det bra och om jag väntar tills det blivit sen kväll. Och att köra med andra går också bra, då tänker jag inte på det. Och jag vet precis vart ifrån rädslan kommer.

Det slog mig i tisdags när jag hade planerat för att köra med klubbens landsvägsträningspass på kvällen, tagit racern till jobbet, planerat för att kunna lämna väskan på jobbet, tagit med lunch till idag, förberett ett mellanmål för att inte bli hungrig. Och framför allt förberett mig mentalt på att cykla med de snabba grabbarna.

Men så kom ruttplanen upp och jag insåg att om de ska dras med mig på passet så är vi inte hemma förrän vid midnatt. Det var både ganska långt och planerat att gå i ganska höga hastigheter.

Men i stället för att bara köra ett landsvägspass ensam så cyklade jag hem och bytte till MTB och körde i skogen i stället. För att jag inte ville köra landsväg ensam. För att jag är rädd för att utsättas för en situation där jag riskerar att bli skadad. Och jag vet att för varje cykelpass jag låter bli att köra på landsväg så vinner den där bilisten en gång till.

(Visited 3 times)

2 tankar på “Den där rädslan, den där förbaskade rädslan.

  1. Jag känner igen mig i det där – också frustrationen över att ”ge upp” och låta bilisterna vinna. Jag kämpar på med livsfarlig cykelpendling varje dag och det får räcka.

Lämna en kommentar