Race Report Lida Loop

Lida Loop gick ungefär lika dåligt som de tidigare två långloppen i år, men jag slapp krampkänningar och jag tog mig i mål trots att jag inte lyckades öppna mina bars och således levde på vatten och två gels. Vill ni följa med på mer av resan så följer den nedan.

Under loppet igår övervägde jag starkt att lägga ner tävlandet för säsongen. Jag var framförallt besviken på mig själv och min kropp men också frustrerad över att behöva dela stigarna med hetsande motionsherrar! Nog för att herrarna är ofantligt många fler, men motionsdamerna får 100% toppbetyg i trevliga omkörningar medan herrarna snarare får 5% toppbetyg, 40% godkänt, 50% med förbättringspotential, 4% underkänt och 1% grovt underkänt!

Den där sista 1% är de som verkar ingå i den inofficiella klassen motions-OS och har missat att motionsklass betyder just motion och att det finns en klass som kallas tävling där det är meningen att man ska köra om man kör för pallplats.


Men nu över till min Race Report, för som vanligt så blir det en sån trots att det gick skitdåligt!

Hade mamma och Alva med mig till Stockholm som supportrar. Vi bodde i en stuga mitt i händelsernas centrum och det var liksom väldigt bekvämt att ha allt precis utanför dörren och lära känna start- varvnings- och målområdet redan under lördagen.

På söndagsmorgonen gick jag och köpte mig två gels för de var slut hemma när vi skulle åka och jag gillar att ha en gel eller två till sista kilometrarna! Vi hade vaknat ganska tidigt så jag hade gott om tid att hjälpa till att tömma stugan och packa bilen och ändå hinna förbereda cykeln och varma upp en stund innan start.

Startproceduren ändrades i sista dagarna och tävlingsdamerna startade i stället 8min efter tävlingsherrarna och 15min före motion. Ett upplägg som på pappret låter helt ok men som i verkligheten blev något förödande för oss damer. Tanken är god men lite större marginaler krävs nog för som det var nu hann de snabba damerna ifatt många tävlingsmän och vi lite långsammare blev omkörda av väldigt många motionärer.

Men vår start gick och vi trampade direkt ut i startbacken som är rejält brant, framförallt på slutet. Jag är ganska säker på att jag skulle klarat den i en annan situation men efter att precis ha startat och i stressen så gick det inte och jag fick gå sista biten.

Strax efter att vi kommit över krönet kom härliga Linda Tufvesson förbi och peppade och jag försökte hänga på hennes hjul. Slet för att hinna komma på rullen bra men hade svårt att komma ikapp riktigt. När jag äntligen kände att jag var där passade jag på att dricka lite och tappade vattenflaskan. Eftersom vi bara kommit 5km så insåg jag att jag inte skulle klara mig utan den, min kropp presterar ju värdelöst i värme och utan vatten skulle det bli kaos! Så det var bara att hoppa av och plocka upp den och se de sista tjejerna susa förbi.

Foto: Eva Önnemar mtbfoto.se

En halvtimme in i loppet tyckte jag att det var dags för lite energipåfyllning. Planen var en bar efter 30min, en efter 1.30, en efter 2.30 och sen gels på slutet. Men jag lyckades inte öppna den förbaskade förpackningen så gav upp det, stoppade tillbaka den i fickan och drack mer vatten.

Under stora delar av första loopen såg jag framförvarande dam en bit framför. Loopen består till största del av grusväg och motionsspår men också av några flowiga stigar. Jag närmade mig någon gång men tappade snart igen. När jag sen hörde att det skramlade lite om mig och såg att min framaxel hade lossat och var tvungen att stanna och dra åt den så kändes det ganska hopplöst! Men jag kämpade vidare. På en grussträcka kom motorcyklisterna och strax efter började motionärerna dyka upp bakom. Skillnaden mot att bli omkörd av elitherrarna är att de kommer i fina klungor och med riktigt hög fart och berättar fint att de närmar sig så man kan gå åt sidan, släppa om och cykla vidare, motionärerna kom i mindre klungor med kort mellan och körde liksom om hela tiden och om man hade gått åt sidan helt så hade man många gånger blivit stående vääldigt länge. Så de fick köra om när möjlighet gavs!

Tog mig till varvning, fick en ny vattenflaska av mamma och gav mig ut på nästa loop. Andra loopen började lika dant som första innan den vek in på stig och sen var det sjukt mycket rötter. Stenar, smådrops och berghällar har jag inte ont av och inte lite blöta smårötter heller. Men när rötterna är sjukt många och höga så tycker jag att det blir jättejobbigt och jag får svårt att hålla uppe farten.

Har precis gått upp för en rotig backe. / Foto: happyride.se
Det är mentalt utmattande att känna stressen när farten sänks drastiskt när stigarna blir för brötiga. Och än värre i trängseln bland alla andra. Jag försökte bara ta mig framåt men det kändes som att kilometrarna tickade på ovanligt långsamt!

När vi kom in för andra varvningen var jag som tur var för stunden lite mer peppad och ville köra klart så jag bytte flaska igen och gav mig ut på de sista två milen som börjar med lite stig men kändes som att det var mest grusväg.

Jag kände mig trött, men inte ovanligt trött och kände inte av att jag inte fått i mig någon energi förräns jag tog den första gelen efter några kilometer och nästan fick magknip. Är ganska säker på att det inte berodde på gelen i sig utan var kroppens reaktion på att plötsligt få tillskottsenergi efter att ha fått slita utan så länge.

Jag försökte trycka på på grusvägarna men hade svårt att få till någon fart. Blev ju omkörd titt som tätt och nu kunde jag åtminstone haka på några hjul ibland.

Foto: Happyride.se

När kilometermarkeringarna var nere på 10km kvar  började det kännas något lättare och jag tog min andra gel strax efter. När de visade 5 fick jag mer ork och försökte trycka på mer, tror dock inte att det egentligen gick fortare, men kanske inte långsammare i alla fall! 

När vi närmade oss serpentinbacken upp till mål tänkte jag att jag behöver spara på energin så att jag orkar hela vägen. Kom ifatt några män halvvägs och blev jättepaff när backen var slut och det gick lätt nerför till mål. Jag trodde att jag hade lika långt kvar uppför! En stor nackdel när man kör ett lopp första gången!

Jag tog mig i alla fall i mål! Sist i min klass igen på 3h51min, 17min efter förevarande dam och 58min efter vinnaren i min klass.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag är nöjd eller inte med loppet. Jag känner ju att jag kämpade men ändå gick det så himla dåligt. 

Planen är dock att försöka fortsätta tävla trots att det går så dåligt. Jag försöker ha kul ändå! Och nästa lopp ska Jonas och Alva med och hejja så det kommer ju bli grymt!

Stort tack till mamma som gjorde suverän langning trots att hon aldrig ens varit på en cykeltävling förut!

Och en eloge till Lida Loop-arrangörerna som verkligen försöker få till en bra damstart. Detta kanske inte var det optimala för mig men efter loppet fick vi damer ett mail där de bad om input, tankar och förslag för att kunna göra det ännu bättre!

Race Report Långa Lugnet – om att slita och kämpa men inte ge upp

Jag körde ensam till Falun i lördags eftermiddag. Det kändes inte rätt att släpa med en ettåring i bilen i 30° värme och med trasig AC. Det var långt att köra men 6h gick ändå skapligt snabbt när man blandade tysta stunder av funderingar med musik skrikande ur högtalarna.
När jag kom fram vid 21-tiden och packat ur bilen i stugan jag hyrt gav jag mig ut på en kort sväng med cykeln i solnedgången för att trampa ur benen.

Det var en fantastiskt fin kväll på Lugnet i Falun

Jag vaknade av solen tidigt på söndagmorgonen, skönt men hade nog egentligen mått bra av lite mer sömn. Hämtade startkuvertet, åt frukost, packade bakfickorna och fixade det mesta med cykeln. När jag var klar var det en och en halv timme till start. Jag la mig och vilade lite, ringde Jonas och Alva och funderade på om jag hade glömt något. Kände mig inte så värst nervös men hade ändå en känsla av att det var bäst att hålla sig sysselsatt för att inte bli det.

Cyklade bort till startområdet igen, värmde upp lite i en backe för att inte vara helt stel, på Långa Lugnet är ju startbacken som det låter Direkt i starten. Träffade Helena, pratade några ord och begav mig sen till startfållan. Hade gott om tid och kände hur det bara blev varmare. Hade bara en 750ml vattenflaska och ingen langare så tänkte att jag måste komma ihåg att fylla flaskan på varje vätskekontroll. Och ta mig tid för det, för det kommer det vara värt!

Dags att ställa upp för start och tjejen jämte meddelade att hennes Garmin visade 28°, kl 10.00…
Starten gick och vi gav oss av upp för mördarbacken. Jag kände mig ganska stark men hamnade långt bak. Växlade sen med några tjejer de första kilometrarna men tappade dem när värmen slog till efter bara någon mil. Insåg att jag låg toksist och tappade liksom suget lite, det kändes redan kört!

Jag blev helt förstörd av den där värmen!. Kroppen skrek och huvudet var villrådigt, bryta eller kämpa – vila eller slita – njuta av sol och värme eller plågas av detsamma? Ja, jag har väldigt svårt att bryta, på gott och ont, så jag valde att kämpa, slita och plågas…
Och som jag slet.. i solen kändes det som att kroppen stektes och all energi försvann. Jag gav allt jag hade varje minut. Ibland gick det undan, ibland kändes det som att jag kunde gått snabbare.

Redan i mitten av första loopen insåg jag att herrarna snart skulle vara ikapp och för ett tag körde jag med fokus på att komma så långt som möjligt innan dess. Men det gick ju bara skjuta fram en begränsad tid och jag fick sen släppa om titt som tätt. Ledargruppen och andragruppen stannade jag och släppte förbi men sen försökte jag köra på och låta dem köra om bäst det gick om det inte var väldigt svårframkomligt och jag körde väldigt sakta. Många tackade och var trevliga och flera gav ett peppande ord i förbifarten! Verkligen värdefullt när man känner tårarna pressa av utmattning och besvikelse.

För ja, redan då var jag otroligt besviken på min urusla kropp och på min prestation. Jag ville bara skita i allt och ge upp. Så här i efterhand inser jag ju att det kanske hade viss påverkan att menscykel-appen visade PMS-varning på måndagen…
När vi väl kom fram till Lugnet för varvning var jag egentligen redo att bryta. Men så körde vi den där förbaskat roliga handbyggda stigen som jag rullat ner i lördags kväll och då kom det plötsligt lite energi och jag gav mig ut på andraloopen. Jag missade dock vätskestationen och det var himla dumt!

En pumpig bit av ”Gamla Mormor” på Lugnet.
En stennedfart, också den på ”Gamla Mormor”.

Ganska snart på andraloopen tog vattnet slut och jag var så trött och törstig att jag inte fick i mig några energibars och därmed ingen extra energi. Minns inte så mycket av loopen mer än att jag blev omkörd av ungefär hur många män som helst.. Och att jag kände igen mig på flera ställen vilket alltid känns lite skönt!

När vi kom in för varvning igen var jag helt slut men hade bestämt mig för att hade jag plågat mig så här länge så kan jag gott plåga mig de sista 16 kilometrarna också! Jag hade sett en tjej bryta efter en vurpa på första varvning och jag hade kört förbi Jessica Clarén (tror jag att det var) sittandes i gruset och glatt prata med några icke-tävlande och insett att det kanske är många som bryter. Så jag bestämde mig för att kriga vidare med ”förhoppningen” om att någon i min klass hade brutit så jag slapp komma sist. Då skulle det kännas lite mer värt det att slita så.

På väg upp för Mördarbacken. Jag har helt klart blekast hy i alla fall! Haha! / Foto: Eva Önnemar mtbfoto.se

Jag fick fyllt på vattenflaskan inför tredjeloopen som består av många små backar och av en hel del byggda stigar och är både jobbig och rolig! Jag gick (jodå, jag som älskar backar insåg min begränsning när energin var slut sen länge) i några av backarna och i en av dem fick jag mitt livs första krampkänning i cykelsammanhang. Höger insida/baksida lår var det som tyckte att det räckte men jag stannade till och stretchade kort och rullade sen nedför en backe med högerbenet hängandes avslappnat (nåväl, så pass det gick) så gick det snabbt över och jag kunde trampa vidare med viss extra uppmärksamhet för att det inte skulle komma tillbaka.

När jag närmade mig slutet på tredje loopen och där med målet så susade plötsligt en tjej i en annan klass om och jag hängde på. Låg tätt bakom genom det sista grävda partiet men orkade inte riktigt hänga med i hennes tempo över hästskon och upp i målet men fick en riktigt bra hare de där sista metrarna!

På slutet av Gamla Mormor / Foto: Eva Önnemar mtbfoto.se

Tiden, 4:16:43, är inte i närheten av vad jag hade föreställt mig. Jag trodde att jag skulle köra på något kortare tid än 2015 och det hade gett pallplats högst upp eller 2a.

Besvikelsen efter målgång var enorm. Jag var arg på vädret, arg på min uppladdning, arg på min träning, arg på cykeln. Ja, som sagt var det PMS-varnings-dag och i kombination med stor vätske- och energibrist var väl de tankarna inte så förvånande. Och självklart hade ingen i min klass brutit så jag kom toksist med 6min upp till nästa och 50 min till segrarinnan i Sportklass. Men så här efter att ha fått fundera lite så inser jag ju att det var dålig energi-uppladdning och framförallt dåligt intag av framförallt vatten men också energi under loppet.

Målet med att stå på pallen i alla långlopp är ju krossat men jag kämpar ändå vidare! Snart är det dags för Lida Loop i Stockholm, ett helt nytt lopp för min del!

Träffade Sara Öberg också lite snabbt innan hon skulle till prisutdelningen, hon körde skitbra och tog pallplats i Elit! Grymt bra jobbat!

 

Race Report Billingeracet 2017

Så var den äntligen här, dagen för Billingeracet och premiären i långloppscupen 2017! Jag var nervös men riktigt pepp och redo på morgonen. Hade lite svårt att äta men fick ändå i mig en del frukost.

Jag var i god tid på plats och hann fixa med allt i lugn och ro. Åkte ner till starten och fick en ganska lång väntan innan det var dags att lägga cykeln i fållan. Det var småkyligt men ändå ganska skönt.

Jag valde att inte värma upp. Tänkte väl liksom att jag blir varm när vi kör men glömde liksom bort att det är typ två meter platt innan startbacken börjar…

Så jag var seg i starten, hade inget pang pang i benen. Det gick långsam upp för startbacken och jag såg båda de andra tjejerna i min klass köra om och iväg. Grusdelen på backen gick betydligt bättre än förra gången, för två år sen. Jag lyckades hålla ett bra spår på vänstersidan och klarade hålla undan när andra fick stopp.

Första delen på första loopen består av mycket rotiga stigar. Jag körde på bra. Körde ner för knixiga branter och flög fram utför steniga nedförsbackar! Hade så förbaskat roligt och kände mig så himla nöjd med tillvaron.

Sen kom vi ut på grusväg och banvall. Jag kände mig stark och trampade på bra. Minns att jag förra gången slet som ett djur på de här sträckorna men nu kunde jag köra på riktigt snabbt! Jag hängde på klungor, jag hjälpte till att dra, jag kunde ligga i 38km/h på grusväg.. Det gör jag ju knappt på asfalt med racern!?

Foto: Chr på Happyride.org

Snart var vi framme i Öglunda och det var dags för Öglundabacken. Jag hade dåligt tryck men fick bra pepp på slutet när killarna hejade på riktigt bra!

Andra loopen börjar med en tur på teknikbanan uppe på Billingen. Det är snäva svängar och upp och ner. Sen går det riktigt mycket nedför. När vi kom in på flowiga fina stigar kunde jag släppa på och köra snabbt. En av dagens bästa känslor var att blåsa på i över 30km/h på en singletrack i ett hav av vitsippor! Vilken känsla!

Sen går man ut på riktigt knixiga stigar med större rötter än på det inledande rotpartiet. Det är liksom 10-15 cm höga rötter och de kommer inte en och en utan de är överallt och hela tiden! Så det är bara att envisas med att trampa på och försöka hålla farten uppe!

Sen kommer lite sandstigar. De är roliga och flowiga men sanden gör dem också lite tunga. Det är ganska platt och går åt mycket energi. Någon stans här, vid runt 60km, kände jag hur all energi i kroppen tog slut. Trots roliga stigar så ville jag bara att det skulle ta slut. Jag ägnade mycket tid åt att fundera på hur snabbt jag skulle kunna köra sista biten. Vad skulle jag kunna få för sluttid? Kan jag slå tiden från 2015? Hur långsamt kommer det gå upp för strupen? Hur snabbt behöver jag köra nu för att kompensera det?

Körde lite lugnare en stund och sen kändes det lite bättre men jag var sjukt trött i armarna och ryggslutet.

Slet vidare och körde ned för en trixig brant. Ni vet när man kommer lite för fort och inser att om jag försöker ångra mig nu så kommer det definitivt gå åt skogen. Så jag körde och det gick så klart alldeles förträffligt bra!

Stoppade i mig två gels på slutet och slet sen upp mot toppen på Billingen igen. Det var tungt, kroppen var trött och jag ville verkligen bara att det skulle ta slut!

Kämpade mig uppför strupen, jag som brukar gilla backar var verkligen helt slut och adrenalinkicken som kom mot toppen hjälpte bara föga. Tog ut den sista energin påväg in mot målet och kände mig grymt nöjd med att köra in på 4:29:25. Sist i min klass, 35min efter vinnaren och 21min efter tvåan men eftersom vi bara var tre startande så blev det ju ändå pallplats och jag är bra stolt över det för jag kände verkligen att jag körde så grymt mycket bättre än förväntat! Förra gången körde jag på 4.47 så det var ju en klar förbättring sen dess också!

Två veckor till nästa, Långa Lugnet i Falun, och jag ska träna armar och rygg och kanske få till något långpass så kroppen får en chans till att vänja sig vid att åka långt!

Race Report – Göteborgsgirot Bra Bil XC MTB

Så var årets tävlingspremiär gjord. Det gick inget vidare bra men på något sätt är jag liksom nöjd ändå, förmodligen för att jag tog bort alla krav på mig själv och verkligen såg loppet som en härlig cykeltur (nä väl, om man bortser från smärtan i att ta ut sig totalt)!

Några roliga resultat har jag inte att presentera. Jag kom toksist i tävlingsklassen. Men jag körde ju loppet och jag upplevde stigarna och tog en massa lärdomar inför nästa helg!

Innan start hängde jag lite med några av de andra tjejerna i tävlingsklass. Ingen av oss kände att vi laddat särskilt bra och en av de andra har också fått barn nyligen och skulle köra sitt första lopp på länge.

I startfållan pratades det material och tider och jag kände mig inte så där startredo och peppad som jag brukar.

Vi rullade iväg i masterstart ganska långt och jag hade förstått där i startfållan att tiden startade först efter några kilometer, men ändå är det ju så svårt att inte ryckas med när fältet drar iväg! Jag var ganska säker på att jag låg sist av damerna redan här och försökte kriga på för att inte tappa dem för mycket.

I starten stod jag bakom en tjej i rosa som jag sen ganska tidigt kom ifatt och vi körde om varandra några gånger. Sen gjorde jag en stor miss i en korsning på motionsspåren där flaggvakten stod lite in på vägen vi skulle. Jag hade fullt sjå med att hålla koll på barnvagnar och löpare som tog upp nästan hela banan och missade att vi skulle svänga av. Kom bara några meter innan jag förstod men tjejen i rosa, som jag precis fått en lucka till, körde om.

Foto: Rickard Falksten

Jag jagade snabbt ikapp i en backe men blev omkörd i en klurig stenuppfart. Lite senare hände samma sak igen men denna gången var det tjejen i rosa som tog fel och jag hojtade åt henne samtidigt som jag körde om.
Sen rullade det på, efter ett tag kom de snabba motionärerna och började köra om, jag fick stopp i en backe när en kille körde om och gick in precis framför för att direkt behöva gå av cykeln. Och strax där efter var det en som trillade precis framför mig. Lite surt så klart men sånt får man ta när man är långsam i tävlingsklass!

Jag ser ju ut att ha kul i alla fall! / Foto: Rickard Falksten

På väg där i skogen såg jag Anna, en av tjejerna i tävlingsklass, närma sig bakom mig. Blev lite förvånad för jag var säker på att hon kommit iväg före mig men såg på Strava sen att hon hade kört lite fel på ett ställe och tappat några placeringar. Hon drog om i en asfaltsbacke och jag höll mig precis bakom ett tag innan det kom folk emellan och jag tappade henne.

Foto: Jonas

Vi kom ut på några för mig välkända stigar och jag kunde köra på snabbt. Upp för Björndammsbacken med påhejning av Jonas och Alva och så vidare upp mot Furulund för att svänga in på Prästtjärnsrundans många branta backar och vidare in på stigarna kring Kåsjön.

Sliter påhejad av Jonas och Alva i början av Björndammsbacken. / Foto: Jonas

Här började fler motionärer komma ifatt men jag kände mig riktigt nöjd med min körning och det gick mycket bättre än när jag körde samma sträcka i lördags. Många av surhålen hade hunnit torka upp lite till sen dess och jag fick till ett bra flow mellan klurigheterna!

När vi kom ut från skogen var det bara ett längre och bökigare stigparti kvar och sen ganska mycket transportsträckor. På sätt och vis var det ändå ganska skönt men lite tråkigt också.

Foto: Jonas

Mina bars tog slut och vattnet började tryta. Hällde i mig en mugg i farten i en depå men kände hur kroppen verkligen började bli helt slut. Körde riktigt långsamt bitvis och hade svårt att trycka på i backarna.
Den sista biten innan vi lämnade Delsjön hade jag ingen koll på vart vi var och hur långt det var kvar men så kom jag ut på asfalten och såg ridklubben och då visste jag att det bara var asfalt tillbaka till Heden. Försökte köra på och lyckades hålla ganska hög fart ett tag men det kändes i benen och hela kroppen skrek av trötthet.

Foto: Sportograf.com

Strax innan mål fick vi stanna i trafikljuset. Jag hade några killar runtom mig och när vi fick köra var det två som kom iväg lite före mig. Jag tryckte på och närmade mig dem på spurtsträckan men nådde inte riktigt fram.
Den officiella tiden blev 03:18:39 och trots att det är en halv evighet efter vinnande dam och sist i tävlingsklass så känner jag mig så här i efterhand nöjd. Jag gav allt jag hade även om det inte var mycket men jag känner att jag inte kunde gjort mycket mer och det känns skönt att veta även om det betyder att konditionen är bra mycket sämre än jag trodde! Hade en snittpuls på 84% och max på 96% så nog tog jag i ändå.

Post Race-face på väg hem

Jag skulle kunna skylla på mens-kroppen, den dåliga uppladdningen, de två veckornas sjukdom eller dålig tävlingsvana. Men jag laddar bara om för nästa race i stället!

Och cykeln, den är ju helt suverän! Eagle-kassetten hjälpte mig upp för alla backar med bravur!

Race Report: Ränneslättsturen

Ränneslättsturen är det långlopp jag sett fram emot mest hela året. Det är det första loppet jag kört åtminstone en del av förut och som jag visste till viss del vad jag hade att vänta mig. Och som jag längtat!

Tyvärr tappade jag peppen lite när jag var sjuk så nära inpå och glömde bort att läsa på om detaljerna. Glömde också att fråga Jonas om de svåra partierna och det var ett misstag. Men vi tar det som vanligt från början. Vill ni bara veta slutresultatet så hoppa till slutet direkt.

Vi kom i god tid till Eksjö och jag kände mig pigg men inte så på som jag brukar. Lite off helt enkelt. Hämtade nummerlappar, gick på toa, pratade några ord med Sara Öberg, packade fickor och förberedde cyklar. Sen irrade jag runt en stund, sa hej till Elna, trodde jag glömt chipet i bilen men det satt ju på nummerlappen, och la cykeln i startfållan, nästan sist.

Det var tre föranmälda i DSport men totalt blev vi fem som startade. I starten såg jag ryggen på en tjej och tänkte att jag skulle ifatt, men det fanns inte en chans och jag såg henne bara på asfaltspartiet.

Efter en bit märkte jag att jag hade en tjej i samma klass, Hanna, på rulle. Det skulle visa sig vara en tjej som var bra på att bita sig kvar där.

De första män som kom ifatt var snabba och om jag någon gång lyckades ta en rulle så klarade jag inte hänga kvar. Men jag kämpade på och det funkade bra i ungefär 4 mil. Sen började jag känna mig lite trött. Vi hade kört två valbara partier, jag hade valt svåra vägen båda gångerna och det hade gått finfint. På det tredje svåra partiet klarade jag själva hindren men hamnade för långt ut i en sväng och missade stigen. Killen bakom mig körde omkull just då och hamnade lite i vägen så jag kom inte riktigt vidare. När jag kom ut på spåret igen såg jag Hanna köra förbi, hon hade valt det enklare men längre spåret vilket i detta fallet också gick snabbare. Men jag kom om igen ganska snabbt och tyckte att det kändes som att jag skulle kunna hänga av henne snart. Ha, tji fick jag! Det kom ett sista svårt parti och jag hade bestämt mig för att köra alla svåra och så även denna som var en rockgarden. Jag hann ungefär tänka att ‘det här var svårt’ innan jag låg bland stenarna och kravlade. Inga skador (förutom en hög blåmärken så klart) men ett vridet styre och omkörd av Hanna igen. Och det var det sista jag såg av henne.

Jag försökte kämpa mig ifatt men var ensam och det tog på krafterna så kroppen var snart helt slut och det blev några tunga mil. Vattnet tog slut så jag var tvungen att stanna i en depå och fylla på. Passade på att försöka vrida rätt styret men det blev bara snett åt andra hållet i stället så det var bara att trampa vidare.

Med ca 15km kvar kom en herre ifatt och vi småpratade en stund innan vi fick sällskap av några fler män och jag fick lite nya krafter och sprätte på i en av backarna och fick lite avstånd. Men så kom det några tyngre stigar och de körde om och jag förlorade dem också.

Det var tungt men jag var fast besluten att ta mig i mål, var säker på att jag låg sist och försökte se det som ett bra träningspass. Det kändes att kroppen inte var i någon form att tala om och att uppladdningen varit dålig, men det fanns ändå energi någon stans att pressa ut nästan fyra och en halv timmes cykling.

4:18:32 blev tiden i mål. På 78km känns det helt okej men jag tror faktiskt att jag hade kunnat klara 4h med lite bättre flyt på de svåra partierna (kanske skulle valt de enkla spåren), utan snett styre, med tillräckligt med vatten och med bättre uppladdning och ingen sjukdom precis innan.

Och det visade sig efteråt att jag inte låg sist. Jag kom 4 av 5 startande och hade jag inte tagit de där svårare spåren utan hängt på Hanna så hade jag alltså haft chans på pallplats! Men så kan det gå och det hjälper inte att vara efterklok.

Rockgarden:en var helt klart för svår för mig, men det 3e svåra partiet är jag riktigt stolt att jag körde för det var allt lite läskigt!