Race Report Lida Loop

Lida Loop gick ungefär lika dåligt som de tidigare två långloppen i år, men jag slapp krampkänningar och jag tog mig i mål trots att jag inte lyckades öppna mina bars och således levde på vatten och två gels. Vill ni följa med på mer av resan så följer den nedan.

Under loppet igår övervägde jag starkt att lägga ner tävlandet för säsongen. Jag var framförallt besviken på mig själv och min kropp men också frustrerad över att behöva dela stigarna med hetsande motionsherrar! Nog för att herrarna är ofantligt många fler, men motionsdamerna får 100% toppbetyg i trevliga omkörningar medan herrarna snarare får 5% toppbetyg, 40% godkänt, 50% med förbättringspotential, 4% underkänt och 1% grovt underkänt!

Den där sista 1% är de som verkar ingå i den inofficiella klassen motions-OS och har missat att motionsklass betyder just motion och att det finns en klass som kallas tävling där det är meningen att man ska köra om man kör för pallplats.


Men nu över till min Race Report, för som vanligt så blir det en sån trots att det gick skitdåligt!

Hade mamma och Alva med mig till Stockholm som supportrar. Vi bodde i en stuga mitt i händelsernas centrum och det var liksom väldigt bekvämt att ha allt precis utanför dörren och lära känna start- varvnings- och målområdet redan under lördagen.

På söndagsmorgonen gick jag och köpte mig två gels för de var slut hemma när vi skulle åka och jag gillar att ha en gel eller två till sista kilometrarna! Vi hade vaknat ganska tidigt så jag hade gott om tid att hjälpa till att tömma stugan och packa bilen och ändå hinna förbereda cykeln och varma upp en stund innan start.

Startproceduren ändrades i sista dagarna och tävlingsdamerna startade i stället 8min efter tävlingsherrarna och 15min före motion. Ett upplägg som på pappret låter helt ok men som i verkligheten blev något förödande för oss damer. Tanken är god men lite större marginaler krävs nog för som det var nu hann de snabba damerna ifatt många tävlingsmän och vi lite långsammare blev omkörda av väldigt många motionärer.

Men vår start gick och vi trampade direkt ut i startbacken som är rejält brant, framförallt på slutet. Jag är ganska säker på att jag skulle klarat den i en annan situation men efter att precis ha startat och i stressen så gick det inte och jag fick gå sista biten.

Strax efter att vi kommit över krönet kom härliga Linda Tufvesson förbi och peppade och jag försökte hänga på hennes hjul. Slet för att hinna komma på rullen bra men hade svårt att komma ikapp riktigt. När jag äntligen kände att jag var där passade jag på att dricka lite och tappade vattenflaskan. Eftersom vi bara kommit 5km så insåg jag att jag inte skulle klara mig utan den, min kropp presterar ju värdelöst i värme och utan vatten skulle det bli kaos! Så det var bara att hoppa av och plocka upp den och se de sista tjejerna susa förbi.

Foto: Eva Önnemar mtbfoto.se

En halvtimme in i loppet tyckte jag att det var dags för lite energipåfyllning. Planen var en bar efter 30min, en efter 1.30, en efter 2.30 och sen gels på slutet. Men jag lyckades inte öppna den förbaskade förpackningen så gav upp det, stoppade tillbaka den i fickan och drack mer vatten.

Under stora delar av första loopen såg jag framförvarande dam en bit framför. Loopen består till största del av grusväg och motionsspår men också av några flowiga stigar. Jag närmade mig någon gång men tappade snart igen. När jag sen hörde att det skramlade lite om mig och såg att min framaxel hade lossat och var tvungen att stanna och dra åt den så kändes det ganska hopplöst! Men jag kämpade vidare. På en grussträcka kom motorcyklisterna och strax efter började motionärerna dyka upp bakom. Skillnaden mot att bli omkörd av elitherrarna är att de kommer i fina klungor och med riktigt hög fart och berättar fint att de närmar sig så man kan gå åt sidan, släppa om och cykla vidare, motionärerna kom i mindre klungor med kort mellan och körde liksom om hela tiden och om man hade gått åt sidan helt så hade man många gånger blivit stående vääldigt länge. Så de fick köra om när möjlighet gavs!

Tog mig till varvning, fick en ny vattenflaska av mamma och gav mig ut på nästa loop. Andra loopen började lika dant som första innan den vek in på stig och sen var det sjukt mycket rötter. Stenar, smådrops och berghällar har jag inte ont av och inte lite blöta smårötter heller. Men när rötterna är sjukt många och höga så tycker jag att det blir jättejobbigt och jag får svårt att hålla uppe farten.

Har precis gått upp för en rotig backe. / Foto: happyride.se
Det är mentalt utmattande att känna stressen när farten sänks drastiskt när stigarna blir för brötiga. Och än värre i trängseln bland alla andra. Jag försökte bara ta mig framåt men det kändes som att kilometrarna tickade på ovanligt långsamt!

När vi kom in för andra varvningen var jag som tur var för stunden lite mer peppad och ville köra klart så jag bytte flaska igen och gav mig ut på de sista två milen som börjar med lite stig men kändes som att det var mest grusväg.

Jag kände mig trött, men inte ovanligt trött och kände inte av att jag inte fått i mig någon energi förräns jag tog den första gelen efter några kilometer och nästan fick magknip. Är ganska säker på att det inte berodde på gelen i sig utan var kroppens reaktion på att plötsligt få tillskottsenergi efter att ha fått slita utan så länge.

Jag försökte trycka på på grusvägarna men hade svårt att få till någon fart. Blev ju omkörd titt som tätt och nu kunde jag åtminstone haka på några hjul ibland.

Foto: Happyride.se

När kilometermarkeringarna var nere på 10km kvar  började det kännas något lättare och jag tog min andra gel strax efter. När de visade 5 fick jag mer ork och försökte trycka på mer, tror dock inte att det egentligen gick fortare, men kanske inte långsammare i alla fall! 

När vi närmade oss serpentinbacken upp till mål tänkte jag att jag behöver spara på energin så att jag orkar hela vägen. Kom ifatt några män halvvägs och blev jättepaff när backen var slut och det gick lätt nerför till mål. Jag trodde att jag hade lika långt kvar uppför! En stor nackdel när man kör ett lopp första gången!

Jag tog mig i alla fall i mål! Sist i min klass igen på 3h51min, 17min efter förevarande dam och 58min efter vinnaren i min klass.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag är nöjd eller inte med loppet. Jag känner ju att jag kämpade men ändå gick det så himla dåligt. 

Planen är dock att försöka fortsätta tävla trots att det går så dåligt. Jag försöker ha kul ändå! Och nästa lopp ska Jonas och Alva med och hejja så det kommer ju bli grymt!

Stort tack till mamma som gjorde suverän langning trots att hon aldrig ens varit på en cykeltävling förut!

Och en eloge till Lida Loop-arrangörerna som verkligen försöker få till en bra damstart. Detta kanske inte var det optimala för mig men efter loppet fick vi damer ett mail där de bad om input, tankar och förslag för att kunna göra det ännu bättre!

Löpning och en bra känsla!

Det blev några dagars träningsuppehåll på grund av sjuk dotter och dåligt med sömn. Inte riktigt vad jag hade tänkt mig men man får ta det för vad det är.

Alva och jag åkte hem till skogen igår, firade syrrans nya examen och bestämde oss för att stanna över natten. 


Så igår kväll passade jag på att ta en löptur i gamla välkända spår. Strax över 5km slutade det på och samtidigt som jag var bra nöjd med att ens kunna springa 5km utan paus så var jag lite missnöjd med att det tog 32min (på 5k). Är inte van att springa halvmilen på över halvtimmen. Men det var skönt att komma ut och röra på sig trots att det regnade ganska bra hela turen och plaskade i skorna. Bara känslan av att springa i skogen så långt från civilisationen, lugnet, ljudet av skällande rådjur, mjuka skogsvägar, regnets stilla musik. Gick och la mig med en bra känsla!

Lite roligare väder på morgonen!

Att sen stiga upp i morse, känna sig lite klumpig men på rätt väg och ställa sig på vågen redo att se en två kg viktuppgång på grund av senaste tidens dåliga träning och dåliga matintag men överraskas av ett kilos nedgång i stället ger ju en fantastisk känsla!

Bra start på en vecka som ska fokusera på tävlingsuppladdning inför Lida Loop!

Kvällstur med cykelvagn

Jag kan inte cykla till jobbet på ett tag. Dels renoverar vi badrummet och har ingen tvättmaskin på några veckor så behöver hålla nere tvättmängden, har ju inte all tid i världen att tvätta för hand! Och dels renoverar de omklädningsrummen på jobbet, bra timing, jag vet!

Så i stället blev det en tre och en halv mils tur med vagn runt Rådasjön efter jobbet igår! En mysig runda som tog två timmar med lite småstopp. Det bästa är att Alva älskar de där turerna! Hon småpratar och sjunger på sitt eget språk och ger ibland ifrån ett glädjetjut när vi åker över ett magkittlande gupp eller hon ser en hund.

Race Report Långa Lugnet – om att slita och kämpa men inte ge upp

Jag körde ensam till Falun i lördags eftermiddag. Det kändes inte rätt att släpa med en ettåring i bilen i 30° värme och med trasig AC. Det var långt att köra men 6h gick ändå skapligt snabbt när man blandade tysta stunder av funderingar med musik skrikande ur högtalarna.
När jag kom fram vid 21-tiden och packat ur bilen i stugan jag hyrt gav jag mig ut på en kort sväng med cykeln i solnedgången för att trampa ur benen.

Det var en fantastiskt fin kväll på Lugnet i Falun

Jag vaknade av solen tidigt på söndagmorgonen, skönt men hade nog egentligen mått bra av lite mer sömn. Hämtade startkuvertet, åt frukost, packade bakfickorna och fixade det mesta med cykeln. När jag var klar var det en och en halv timme till start. Jag la mig och vilade lite, ringde Jonas och Alva och funderade på om jag hade glömt något. Kände mig inte så värst nervös men hade ändå en känsla av att det var bäst att hålla sig sysselsatt för att inte bli det.

Cyklade bort till startområdet igen, värmde upp lite i en backe för att inte vara helt stel, på Långa Lugnet är ju startbacken som det låter Direkt i starten. Träffade Helena, pratade några ord och begav mig sen till startfållan. Hade gott om tid och kände hur det bara blev varmare. Hade bara en 750ml vattenflaska och ingen langare så tänkte att jag måste komma ihåg att fylla flaskan på varje vätskekontroll. Och ta mig tid för det, för det kommer det vara värt!

Dags att ställa upp för start och tjejen jämte meddelade att hennes Garmin visade 28°, kl 10.00…
Starten gick och vi gav oss av upp för mördarbacken. Jag kände mig ganska stark men hamnade långt bak. Växlade sen med några tjejer de första kilometrarna men tappade dem när värmen slog till efter bara någon mil. Insåg att jag låg toksist och tappade liksom suget lite, det kändes redan kört!

Jag blev helt förstörd av den där värmen!. Kroppen skrek och huvudet var villrådigt, bryta eller kämpa – vila eller slita – njuta av sol och värme eller plågas av detsamma? Ja, jag har väldigt svårt att bryta, på gott och ont, så jag valde att kämpa, slita och plågas…
Och som jag slet.. i solen kändes det som att kroppen stektes och all energi försvann. Jag gav allt jag hade varje minut. Ibland gick det undan, ibland kändes det som att jag kunde gått snabbare.

Redan i mitten av första loopen insåg jag att herrarna snart skulle vara ikapp och för ett tag körde jag med fokus på att komma så långt som möjligt innan dess. Men det gick ju bara skjuta fram en begränsad tid och jag fick sen släppa om titt som tätt. Ledargruppen och andragruppen stannade jag och släppte förbi men sen försökte jag köra på och låta dem köra om bäst det gick om det inte var väldigt svårframkomligt och jag körde väldigt sakta. Många tackade och var trevliga och flera gav ett peppande ord i förbifarten! Verkligen värdefullt när man känner tårarna pressa av utmattning och besvikelse.

För ja, redan då var jag otroligt besviken på min urusla kropp och på min prestation. Jag ville bara skita i allt och ge upp. Så här i efterhand inser jag ju att det kanske hade viss påverkan att menscykel-appen visade PMS-varning på måndagen…
När vi väl kom fram till Lugnet för varvning var jag egentligen redo att bryta. Men så körde vi den där förbaskat roliga handbyggda stigen som jag rullat ner i lördags kväll och då kom det plötsligt lite energi och jag gav mig ut på andraloopen. Jag missade dock vätskestationen och det var himla dumt!

En pumpig bit av ”Gamla Mormor” på Lugnet.
En stennedfart, också den på ”Gamla Mormor”.

Ganska snart på andraloopen tog vattnet slut och jag var så trött och törstig att jag inte fick i mig några energibars och därmed ingen extra energi. Minns inte så mycket av loopen mer än att jag blev omkörd av ungefär hur många män som helst.. Och att jag kände igen mig på flera ställen vilket alltid känns lite skönt!

När vi kom in för varvning igen var jag helt slut men hade bestämt mig för att hade jag plågat mig så här länge så kan jag gott plåga mig de sista 16 kilometrarna också! Jag hade sett en tjej bryta efter en vurpa på första varvning och jag hade kört förbi Jessica Clarén (tror jag att det var) sittandes i gruset och glatt prata med några icke-tävlande och insett att det kanske är många som bryter. Så jag bestämde mig för att kriga vidare med ”förhoppningen” om att någon i min klass hade brutit så jag slapp komma sist. Då skulle det kännas lite mer värt det att slita så.

På väg upp för Mördarbacken. Jag har helt klart blekast hy i alla fall! Haha! / Foto: Eva Önnemar mtbfoto.se

Jag fick fyllt på vattenflaskan inför tredjeloopen som består av många små backar och av en hel del byggda stigar och är både jobbig och rolig! Jag gick (jodå, jag som älskar backar insåg min begränsning när energin var slut sen länge) i några av backarna och i en av dem fick jag mitt livs första krampkänning i cykelsammanhang. Höger insida/baksida lår var det som tyckte att det räckte men jag stannade till och stretchade kort och rullade sen nedför en backe med högerbenet hängandes avslappnat (nåväl, så pass det gick) så gick det snabbt över och jag kunde trampa vidare med viss extra uppmärksamhet för att det inte skulle komma tillbaka.

När jag närmade mig slutet på tredje loopen och där med målet så susade plötsligt en tjej i en annan klass om och jag hängde på. Låg tätt bakom genom det sista grävda partiet men orkade inte riktigt hänga med i hennes tempo över hästskon och upp i målet men fick en riktigt bra hare de där sista metrarna!

På slutet av Gamla Mormor / Foto: Eva Önnemar mtbfoto.se

Tiden, 4:16:43, är inte i närheten av vad jag hade föreställt mig. Jag trodde att jag skulle köra på något kortare tid än 2015 och det hade gett pallplats högst upp eller 2a.

Besvikelsen efter målgång var enorm. Jag var arg på vädret, arg på min uppladdning, arg på min träning, arg på cykeln. Ja, som sagt var det PMS-varnings-dag och i kombination med stor vätske- och energibrist var väl de tankarna inte så förvånande. Och självklart hade ingen i min klass brutit så jag kom toksist med 6min upp till nästa och 50 min till segrarinnan i Sportklass. Men så här efter att ha fått fundera lite så inser jag ju att det var dålig energi-uppladdning och framförallt dåligt intag av framförallt vatten men också energi under loppet.

Målet med att stå på pallen i alla långlopp är ju krossat men jag kämpar ändå vidare! Snart är det dags för Lida Loop i Stockholm, ett helt nytt lopp för min del!

Träffade Sara Öberg också lite snabbt innan hon skulle till prisutdelningen, hon körde skitbra och tog pallplats i Elit! Grymt bra jobbat!

 

Sol i Långehäll

I fredags körde jag en sväng i Långehäll. Vi tog bilen ut till Norregöl och startade där, för mig en 20km cykeltur och för Jonas, Alva och svärmor en promenad.

Sist jag var där var det snö och blött och slabbigt och jag körde lite sicksack och lite vilse. Denna gången var det torrt och helt fantastiskt fint! Vilka stigar de har där i Blomstermåla!